lookintomyheart

Ibland måste man fråga sig hur man vill se tillbaka på sitt liv.

Åren går.

Om, och detta är det största om:et du kan uttala med dina läppar, jag någonsin skulle finna en möjlighet i mitt hjärta att se en chans till att förlåta fullt ut, då krävs det arbete. Först och främst från din sida. Vad det skulle kräva av mig kan jag inte ens föreställa mig.

Någonstans i ditt hjärta är du nöjd med ditt liv idag. Det blåser inte lika hett om dina öron. Som du sa; Jag är en hårdare tjej. Jag är ingen mjäkig falsett tjej som tål vad som helst och det vet du. Du vet att det är svårt. Du vet att det är så pass svårt för dig att ställa allt till rätta att du inte vill "gambla" bort din tillvaro. Din tillvaro med den bästa. Hon som du ger din morgon. Din dag. Dina nätter.

Om du är nöjd och lycklig borde ett nej inte vara svårt att klämma fram.

Om du bara kunde se dig själv. Se dina blickar. Det kanske skulle hjälpa dig att se hela din sanning.

"Han var, vilket kanske låter konstigt så här år 2009, en REN man. Han stod liksom över futtigheter, tarvligheter och småsintheter."

En mycket gammal man beskrev en annan man. En man han kände som ung. Den mannen som beskrevs är borta idag och kanske även han som intervjuades.

Jag ville bara spara hans lilla citat om sin kollega och vän. Dels för att det var sött och dels för att jag rördes av den gamle mannens historia. De svåra beslut som han fattat i sin ungdom jagade honom med nattliga mardrömmar hela livet och han led verkligen av det förflutna. Han ansåg sig ha många liv på sitt samvete.

Men han var klok. Han hade mycket livserfarenhet och integritet. Det kanske är så att det finns några bra män idag med. Några rena guldkorn. Sådana som inte ängnar sig åt "futtigheter, tarvligheter och småsintheter".

:)

Nöden har visst en lag. Man ska se in i sitt hjärta. Ett par flyktiga sekunder med fokus riktat på sin viktigaste kroppsdel. Ett virrvarr av tankar behöver bara en millisekunds lugn. I sitt innersta väsen finner man svaret. Svaret är kärleken.

Resten blir så mycket lättare sen. Väggarna raserar och man finner det man hela tiden sökte. Det som fanns på tungspetsen men aldrig uttalades. Det man fruktade men samtidigt trånade efter, i sitt dunkla mörker.

Man tror ofta att man är stark. Ibland är man inte stark förrän man ger efter. Det är då den sanna styrkan yttrar sig i ett skrämmande rop på hjälp. Styrkan ligger i tron. Tron på att famnen värmer mer än ensamheten. Tron på att sann kärlek aldrig sviker.

Nöden har ingen lag. Jag fick i alla fall skratta lite.

Nej, inte döden.

Ångesten, ovissheten och dumdristigheten. Det är de som länge gått vid min sida nu.

Fish in a bowl.

Nej. Jag köper det inte. Absolut inte.

Idag ska det tvättas kläder, diskas, dammsugas, plastas in papper, sorteras tvätt, tvättas golv. Röjas upp helt enkelt.

Morgonens sjuka:

"Den 48-åriga kvinnan vars förhör jag alldeles nyss rapporterade från, fortsätter nu bakom stängda dörrar.
Det rör den delen som handlar om bilder hon tagit på en 3-årig flicka. Flickan är en släkting till henne som hon var assistent åt.
Hon tog nakenbilder på flickan och skickade till den 43-årige huvudmannen.
De diskuterade sedan bilderna på ett sexuellt sätt.
I förhör har kvinnan inte kunnat förklara varför hon gjort som hon gjort och hon säger att hon skäms för det hon skrivit.
– Jag är väl dum i huvudet, säger hon."
(hämtat från aftonbladet.se, från barnpornografirättegången i Falun)

Spontan svar: Ja, din dumma ko, du är dum i huvudet. Punkt slut.

Plötsligt känner jag mig väldigt liten.

Jag sitter ensam i min soffa och ryser.

Sådana här tillfällen skulle man ha en tro på Gud. Eller kanske inte va...

Nej, men det här kanske är för att testa min styrka? Kom igen bara. Hit me.

It´s all an illusion.

Eller?

ELLER!?

Hur ska någon kunna fylla hennes skor? Jag fällde en tår enbart för det imorse.

Jag ska leva med någon bättre. Någon som är mer. Kanske har hon rätt. Kanske tar det några år. Hundår. Det är nu jag behöver stödet. Hon vet, förstår och håller med. Men män är inget att ha. Sedan skrattar hon. Jag gillar hennes stil. Hon tycker inte om att se mig ledsen, men jag grät lite ändå. Svårt att korta ner allt som hänt. Hon lyssnade som vanligt.

Det är inte synd om honom. Han har valt sin livssituation. Han vill inte kämpa för mig. Inte leva med mig. Han har valt sitt liv. Det är uppenbart. Han går hem dit istället för hit - för att han väljer det. Han vill det.

Jag kan aldrig förvänta mig en uppriktigt ursäkt från någon som inte är uppriktigt ledsen.

Gud, vad jag kommer sakna henne. Jag vill stoppa ner henne i en liten ask med vackert omslagspapper och behålla henne. Plocka fram henne då och då. När jag kände mig svag gav hon mig sin åsikt och det kommer jag sakna. Även om hon sa saker som gör ont så sa hon det på ett bra sätt. När jag mådde bra fick hon mig att känna mig starkare. När jag gick vilse gav hon mig kloka ord blandat med livserfarenhet att stoppa i min väska på vägen. Hur ska jag komma ihåg allt?

Saknad. Stor saknad. Fruktansvärt stor saknad och helt fel tidpunkt känner jag.

Jag hatar att ta farväl.

På fredag ska vi ta farväl och aldrig mer träffas.

Kvällshumor

23:38
Ute på krogen som vanligt eller? :) hoppas allt går bra på jobbet..

23:57
Jasså det hoppas du... Om du hade vart lite mer intresserad hade du vetat att jag börjar i oktober. Är du onykter lilla hjärtat?

00:04
Jaha haha :) bra koll jag hade.. varit nykter hemskt länge tyvärr

00:06
Har du glömt vart systemet ligger? Eller har någon backat över dig så du går på antibiotika? :o

00:08
Men hallå! Brukar jag dricka mycke eller? Ja nått glas vin ibland händer ju

00:12
Hur ska jag kunna veta hur du dricker? Jag har träffat dig 3 gånger så vad vet jag.

00:16
Nä de klart :) var väl typ tre månader sen jag var ut sist

00:19
Ja, vissa säger att det inte är lika kul på krogen när man är gammal. Men det är ju ett utmärkt ställe för att spana på och eventuellt landa småflickor ju.

Och så vidare.
En sitter och klämmer på lite ironi. En annan gör det inte.
Vi har by the way träffats fyra gånger.
Intressant att vi hade en dispyt sist. Och nu? Ja, detta får man väl kalla en överslätning. Huvudet i sanden och sedan en klassisk överslätning på det. Tystnad och tid får begrava frågetecknen. Istället för en vettig förklaring.

I´m starting to get the hang of it.
Det betyder inte att jag är ett "no. 1 fan".

Det är en av dagarna
Då alla låtar skrivs av clowner
Fråga månen och stjärnorna
Som föder pretton i miljoner

Spetsa ponnyöronen
Tåget tänder ljus i tunneln
Å alla vet, det är du, du som gör det

Och kan du se
När du står här tätt bredvid
Kanske det mest omaka paret
Jag är frågan, du är svaret
Å finns det fler
Som ser världen som vi ser
Kanske det mest omaka paret
Jag är frågan, du är svaret

I din lilla melodi
Bor det ingen fantasi
Om än svaret finns där i
vänder det kappan efter vinden

Det är alla runtomkring
Som lägger sista pusselbiten
Stora är tankarna
men din hjärna är för liten

 

 

-Earpony, Pontus de Wolfe, Salem

 

 

Natten. Halsen. Tröttheten. Skriken. Missnöjet. Dimman. Näsan. Klagan.

Hellre nu än 24:e i och för sig.

Förkylning x 3?

Bring it on.

Sådärrrrå. Lite uppröj och utrens gör en gott.

De som pratar skit verkar ryka? Perhaps it is so.
Lika samma med de som aldrig pratar med mig.
De som inte ser mig.
De som inte bryr sig.
Om jag inte duger i dina ögon- duger inte du i mina.

Skulle jag köra på i samma takt skulle jag vakna upp ensam imorgon.
Allt kanske är svart eller vitt idag.

Idag är det svart.
Men imorgon kanske det är grått.

Som sagt.

"Vilket jävla zigenarpack det finns här" sa en mamma som gick med sin 3-åriga son, till mig, w och m ikväll. "Jag är i a f inte underutvecklad och ful som du" tänkte jag medans mitt blod kokade "en aning".

Ikväll önskar jag att jag hade någon som orkade bry sig om oss. En man som kunde krama mig. Trösta mig. Finnas där. Lyssna. Ge mig närhet. Krama om oss alla tre. Jag önskar att jag, m och w var någons självklarheter.

Trailer trash-morsan valde helt fel dag att vara ett arsel på. Hoppas att hon bryter sitt ben.

:´(

Efter att jag väcktes av M. kl 03.45 var det kört. Eller inte helt kört- vi fick ju faktiskt lite orolig sömn där runt 06.00. En timme senare var det dags att gå upp. 

Natten var förjävlig. M vägrade sova och jag var tvungen att gå upp sjukt många gånger. Jag hann aldrig somna om mellan gångerna heller. Jag försökte lägga in henne till hos mig och W vid flera tillfällen. Hon fick välling men nej. Nej, nej, nej. Att somna om "wasn´t on her agenda". Hon drog igång W, satte sig på tvären, skrek, strejkade och så vidare och så vidare.

När jag låg där i natt och frös så tänkte jag. W kom närmre och stack in ett ben under mitt täcke för att söka närhet. Vi värmde varandra och han somnade om. Jag somnade inte om. Jag tänkte och jag frös. Sen grät jag.

De talar inte om mig. De frågar om hur det är med henne. HENNE. Mig talar de aldrig om. För från deras håll är jag inte en del av familjen längre. I deras hjärtan är jag borta. Man talar inte om mig. Undrar inte över mig och nämner inte mitt namn. De vill veta vad som händer i hennes liv. Hon som aldrig skulle få komma innan för tröskeln där.

Tårarna rann nedför mina kinder. Jag kände mig förvirrad.

Han var säker. Han var nöjd och han bestämde reglerna. Hur allt ska skötas. Jag får inte ringa. Jag måste sms:a först. Och i det sms:et förklara exakt vad det gäller. Därefter kan han meddela henne om vad det gäller, eventuellt bestämma hur han ska svara och sen kan han ringa upp. Igår frågade jag om han ville ha W natten mellan 22:a och 23:e, istället för bara på kvällen 22:a. En enkel fråga tyckte jag, men nej. Eftersom han redan sagt vad vi bestämt till henne -bara kvällen- så måste han kolla så inget annat bestämts. Hennes åsikter och eventuella planer går före. Jag kan inte beskriva hur det kändes. Jag sa att han är en svag och feg människa. Det ska ju vara en självklarhet att bara ta honom över natten. Inte ett "måste" utan en självklarhet att viljan finns. Viljan att ha sin son. Jag blir spyfärdig när det överskuggas av henne. Vidrigt. Äckligt. För jävligt helt enkelt.

Ingen fattar hur det känns. Det spelar ingen roll för det är inte det som är det viktiga. Hur ska jag klara av detta? Det är frågan. Jag vet svaret också. Tiden kommer gå och jag kommer bara vara tvungen att klara av det. Det kommer vara jobbigt men jag kommer klara det.

Jag grät tyst, men W. förstod nog vilket gjorde mig ännu mer ledsen. Klart han visste. Han är smart och godhjärtad. Han la sin hand på mina kinder och drog den andra genom mitt hår en gång.

Jag har talat om vad jag känner och inser att jag inte får något tillbaka. Han väljer henne. Precis som han har gjort i över ett år nu. Det spelar ingen roll vad han säger. Hans lösa luddiga antydningar betyder ingenting. För varje dag som går gör han ett aktivt val. Han väljer att kämpa med henne. För henne. Att vara vän med henne. Att leva sitt liv med henne. Jag satsade och förlorade. Igen.

W. kramade min hand och kröp in i min famn. Det värkte i mitt hjärta.

Tankarna om hur det kunde ha blivit. Om jag hade vart annorluna. Om jag hade accepterat mer. Om jag hade mått bätte. Om jag hade visat mina känslor annorlunda. Alla dessa tankar. Och ja, ja, ja, jag vet att det är destruktivt att tänka så. För nu blev det inte så. Men tanken finns där och gör mig mycket ledsen. Om jag bara hade vart snäll. Dessa tankar avlöses dock av verkligheten som den ser ut. Jag kan inte inbilla mig att han är bra pojkvän och människa. Han var det då -ja, på ett sätt, på andra sätt inte. Men min dagssituation är uppenbar. Han lämnade mig och barnen. Han var ingen bra person. Ingen bra pappa. Ingen bra pojkvän. Ingen bra man och ingen bra människa. Så med andra ord skulle jag aldrig kunna gå tillbaka. Idag vet jag ju sanningen och han har inte vart snäll mot mig på sååå länge. När var han snäll senast? När han höll min hand när M. föddes? Idag är M. 1,5 år.

Han är inte min vän och jag är nog ganska kass på skådespel. Det är ju det som krävs av mig nu. Skådespel. Jag torkade av mina kinder med täcket och vände mig om. Drog min hand genom W:s hår. Hans fina nyklippta hår. Min starka lilla ängel.

Igår när vi pratade i telefonen ringde hon och han tog hennes samtal istället för mitt. Detta hände tre gånger. Ja, jag är bitter. Ja, jag är fortfarande svartsjuk och jag tänker inga snälla tankar. Inte om någon av dem. Jag sörjer fortfarande och jag inser att det jag mest av allt vill ha i livet aldrig kommer att ske. Inte som jag vill. Det är kört. Han visar varje dag hur kört det är. Han vet nu sanningen om mig och han fortsätter att leva sitt liv med henne. Varje dag. Varje natt. Inte ens ett löfte får jag. Trots det som han har sagt.

Jag hoppas att jag vaknar upp snart. För jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara av allt annars. Det kanske blir bättre när tårarna slutar rinna. Då värker i alla fall inte mitt hjärta lika mycket.

EN TÖNTIG HISTORIA:

Det var en gång en liten flicka som hade massa olika vänner. Flickan hade en tendens att hitta på många smeknamn till sina vänner. Vilket var kul. Kompisarna snappade upp smeknamnden och började anamma dem. Fortfarande var det mycket kul. Kompisarna fick ju sina smeknamn av kärlek från flickan.

Livet hade sin gilla gång. Kompisarna blev någon annans kompisar. Flickans kärlek försvann. Kompisarna svek på olika vis. Olika grader. Försvann. Eller var det flickan som försvann? Man väljer ju sina vänner.

Även om vänskapen försvann så försvann inte smeknamnen. Flickan blev vuxen och varenda eviga gång som smeknamnen på "the lost ones" användes stack det till i henne. Det var hennes smeknamn. Hon hade skapat dem. Det var hennes smeknamnen till personer som tyvärr inte levererade fullt ut. Hennes "brand" på dem. Till de hon höll kär i sitt hjärta. Det var personligt.

Det som tidigare klingat så vackert, kul, sött... hade tyvärr blivit till taggar av vemod i flickans hjärta. Vemod, besvikelse och irritation. Det var väl egentligen ingenting hon bar på längre, men hon blev påmind titt som tätt. Hon visste att det var töntigt, men det betyder inte att det inte kändes.

Smeknamnen hade sedan länge förlorat den rätta klangen. Det roliga var sedan länge borta.
Skönheten hade flagnat.



The End.

---

Riktig vänskap handlar inte om att alltid höras. Det handlar om att veta vart man har varandra. Det handlar om tillit. Att finnas till när den andra verkligen behöver. Att finnas till för glädje och tårar. Smärta och lycka. Riktiga vänner kan be om förlåtelse och förlåta.

Vänskap handlar om kommunikation. En vilja att förstå och acceptera varandra som man är.

Mesar stoppar huvudet i sanden. Fega människor väljer att tiga. Alla som känner mig vet vad jag tycker om feghet.

Håll om dem
Håll om mig

A mistake then.
An error.

Många gånger har jag sett detta scenario. Exempel:
En kvinna och en man träffas och på något vis hettar det till. Kanske är en utav dem otrogna. Kanske båda.
Incidenten lägger sig och något händer. En plötslig händelse. En olycka med den ovetande pojkvännen eller flickvännen. Kanske är ambulans och lassarett inblandat. Verkligeheten skakas om och den otroheten- incidenten- blir helt jävla värdelös. Stackars flickvännen kanske har ont någonstans eller pojkvännen kanske har brytit något. En bilolycka? Who knows. Då kommer ångerkänslorna i alla fall och allt faller på plats. Vad jag vill komma till är det faktum att det är rätt sjukt. Att det blir så på film. Jag är ju psykad också så jag tror ju att detta händer ofta i verkligeheten.

Ännu värre. Jag har blivit förd bakom ljuset och ett nytt kärleksbarn är på väg. Ultraljud. Det var ett ultraljud. Om det var en abort skulle allt vara mycket opassande och så tom i bollen kan han inte... nej. Det kan ju vara något annat. Vad vet jag. Jag vet ingenting men som vanligt tror jag att jag vet mycket. Känslan i mannen är ånger. Skuld. Känslan av att inte vilja förlora det vackra och underbara... eller iallafall lugna och trygga garage som han nu parkerar sin moped i. Och dääär ungefär känner jag att det är dags att knyta sig. Sova. Inte diskutera detta något mer. Inte älta.

Jag vill passa på att tacka Madde för hjälpen idag. Tack för den snabba barnvakten. The daddy had other business to tend to, obviously.

Var och en väljer sina viktiga delar i livet.  Vart man vill lägga sitt krut. Saker och planer kommer att fela i framtiden. Saker kommer dyka upp. Har man tur finns det små änglar som hjälper till dessa gånger.

---

Vad är viktigt för dig i ditt liv?

Ett stycke skit?
När du sätter upp ditt hår sådär fångar du den rätta kärring-looken. It goes perfectly with your upper lip. Keep it up.

Mest av allt vill jag bara be dig att inte lägga dig i.
Och det här med att allt ska sägas till om långt iförväg. Vad handlar det egentligen om? Så att du kan förbereda dig mentalt innan din pojkvän besöker sina barn. Svartsjuka ska tydligen vara den värsta sjukdomen har jag hört. Jag är beredd att skriva under på den.

Men om vi nu lägger undan din svartsjuka ett litet tag och tittar på situationen som den är... inser du då att din kille är farsa till två små barn som han nästan aldrig träffar? Känner du då, nu när vi ser på saken så här i dagsljus, att du verkligen MÅSTE vara en pain in the ass varenda eeeeeeviga gång som han kommer upp hit. Förstår du inte någonstans att han och jag har saker att diskutera som INTE rör dig. Som du inte har någonting alls med att göra? Det måste du väl ändå förstå va? Någonstans långt därinne så måste du väl känna att "Ja, det här är deras grej att bestämma om". Känner du aldrig att du överskrider någon slags gräns? Förstår du inte att helst så borde du inte visa dig här? Att här är du inte "den mest önskade"? Av respekt så borde du hålla dig någon annan stans än här, när hämtning och lämning sker. Det är så "cookien crumblar" om du förstår vad jag menar.

Förstår du att det var DU som inkräktade på MITT revir och inte tvärtom...
Du visste att han var pappa till w och nyfödda m när du började träffa mitt ex.
You knew it. Now DEAL with it.

(OBS: Som förälder kan man inte bestämma allt i förväg. Det dyker upp saker snabbt och att jag ska behöva "lämna in en ansökan till honom för att få tid att prata" - det är BULLSHIT. Inse och Acceptera. Och du, sluta messa/ ring när han är här för att träffa sin dotter. Tack.)

1. Tårar. Words of love.

2. Önskning.

3. Tydliga issues. Oro. Avundsjuka. Fina ord. Inget kurrage. Snabbt hejdå.

4. Vit lögn. Barngos. Händer.
Nu vet du att det bara var du då. Ingen annan. Bara du.
Snabbt hejdå.

---

Och det här med M.
Blä. Äckligt. BLÄ.
Vi kommer aldrig mer att höras. Vi kommer aldrig mer att ses.
Inget vemod. Ingen ångest. '
Jag hör bara ljudet av mig som pustar ut när jag tänker på honom. Tack och lov att jag avslutade hela den där skiten. Han är SÅ FEL för mig.
Adjö.