Vänskap
EN TÖNTIG HISTORIA:
Det var en gång en liten flicka som hade massa olika vänner. Flickan hade en tendens att hitta på många smeknamn till sina vänner. Vilket var kul. Kompisarna snappade upp smeknamnden och började anamma dem. Fortfarande var det mycket kul. Kompisarna fick ju sina smeknamn av kärlek från flickan.
Livet hade sin gilla gång. Kompisarna blev någon annans kompisar. Flickans kärlek försvann. Kompisarna svek på olika vis. Olika grader. Försvann. Eller var det flickan som försvann? Man väljer ju sina vänner.
Även om vänskapen försvann så försvann inte smeknamnen. Flickan blev vuxen och varenda eviga gång som smeknamnen på "the lost ones" användes stack det till i henne. Det var hennes smeknamn. Hon hade skapat dem. Det var hennes smeknamnen till personer som tyvärr inte levererade fullt ut. Hennes "brand" på dem. Till de hon höll kär i sitt hjärta. Det var personligt.
Det som tidigare klingat så vackert, kul, sött... hade tyvärr blivit till taggar av vemod i flickans hjärta. Vemod, besvikelse och irritation. Det var väl egentligen ingenting hon bar på längre, men hon blev påmind titt som tätt. Hon visste att det var töntigt, men det betyder inte att det inte kändes.
Smeknamnen hade sedan länge förlorat den rätta klangen. Det roliga var sedan länge borta.
Skönheten hade flagnat.
The End.
Riktig vänskap handlar inte om att alltid höras. Det handlar om att veta vart man har varandra. Det handlar om tillit. Att finnas till när den andra verkligen behöver. Att finnas till för glädje och tårar. Smärta och lycka. Riktiga vänner kan be om förlåtelse och förlåta.
Vänskap handlar om kommunikation. En vilja att förstå och acceptera varandra som man är.
Mesar stoppar huvudet i sanden. Fega människor väljer att tiga. Alla som känner mig vet vad jag tycker om feghet.
Det var en gång en liten flicka som hade massa olika vänner. Flickan hade en tendens att hitta på många smeknamn till sina vänner. Vilket var kul. Kompisarna snappade upp smeknamnden och började anamma dem. Fortfarande var det mycket kul. Kompisarna fick ju sina smeknamn av kärlek från flickan.
Livet hade sin gilla gång. Kompisarna blev någon annans kompisar. Flickans kärlek försvann. Kompisarna svek på olika vis. Olika grader. Försvann. Eller var det flickan som försvann? Man väljer ju sina vänner.
Även om vänskapen försvann så försvann inte smeknamnen. Flickan blev vuxen och varenda eviga gång som smeknamnen på "the lost ones" användes stack det till i henne. Det var hennes smeknamn. Hon hade skapat dem. Det var hennes smeknamnen till personer som tyvärr inte levererade fullt ut. Hennes "brand" på dem. Till de hon höll kär i sitt hjärta. Det var personligt.
Det som tidigare klingat så vackert, kul, sött... hade tyvärr blivit till taggar av vemod i flickans hjärta. Vemod, besvikelse och irritation. Det var väl egentligen ingenting hon bar på längre, men hon blev påmind titt som tätt. Hon visste att det var töntigt, men det betyder inte att det inte kändes.
Smeknamnen hade sedan länge förlorat den rätta klangen. Det roliga var sedan länge borta.
Skönheten hade flagnat.
The End.
Riktig vänskap handlar inte om att alltid höras. Det handlar om att veta vart man har varandra. Det handlar om tillit. Att finnas till när den andra verkligen behöver. Att finnas till för glädje och tårar. Smärta och lycka. Riktiga vänner kan be om förlåtelse och förlåta.
Vänskap handlar om kommunikation. En vilja att förstå och acceptera varandra som man är.
Mesar stoppar huvudet i sanden. Fega människor väljer att tiga. Alla som känner mig vet vad jag tycker om feghet.
Kommentarer
Postat av: Madde
Mmm... det är så sant som det är sagt (skrivet)! Puss på dig!
Trackback
