lookintomyheart

Efter att jag väcktes av M. kl 03.45 var det kört. Eller inte helt kört- vi fick ju faktiskt lite orolig sömn där runt 06.00. En timme senare var det dags att gå upp. 

Natten var förjävlig. M vägrade sova och jag var tvungen att gå upp sjukt många gånger. Jag hann aldrig somna om mellan gångerna heller. Jag försökte lägga in henne till hos mig och W vid flera tillfällen. Hon fick välling men nej. Nej, nej, nej. Att somna om "wasn´t on her agenda". Hon drog igång W, satte sig på tvären, skrek, strejkade och så vidare och så vidare.

När jag låg där i natt och frös så tänkte jag. W kom närmre och stack in ett ben under mitt täcke för att söka närhet. Vi värmde varandra och han somnade om. Jag somnade inte om. Jag tänkte och jag frös. Sen grät jag.

De talar inte om mig. De frågar om hur det är med henne. HENNE. Mig talar de aldrig om. För från deras håll är jag inte en del av familjen längre. I deras hjärtan är jag borta. Man talar inte om mig. Undrar inte över mig och nämner inte mitt namn. De vill veta vad som händer i hennes liv. Hon som aldrig skulle få komma innan för tröskeln där.

Tårarna rann nedför mina kinder. Jag kände mig förvirrad.

Han var säker. Han var nöjd och han bestämde reglerna. Hur allt ska skötas. Jag får inte ringa. Jag måste sms:a först. Och i det sms:et förklara exakt vad det gäller. Därefter kan han meddela henne om vad det gäller, eventuellt bestämma hur han ska svara och sen kan han ringa upp. Igår frågade jag om han ville ha W natten mellan 22:a och 23:e, istället för bara på kvällen 22:a. En enkel fråga tyckte jag, men nej. Eftersom han redan sagt vad vi bestämt till henne -bara kvällen- så måste han kolla så inget annat bestämts. Hennes åsikter och eventuella planer går före. Jag kan inte beskriva hur det kändes. Jag sa att han är en svag och feg människa. Det ska ju vara en självklarhet att bara ta honom över natten. Inte ett "måste" utan en självklarhet att viljan finns. Viljan att ha sin son. Jag blir spyfärdig när det överskuggas av henne. Vidrigt. Äckligt. För jävligt helt enkelt.

Ingen fattar hur det känns. Det spelar ingen roll för det är inte det som är det viktiga. Hur ska jag klara av detta? Det är frågan. Jag vet svaret också. Tiden kommer gå och jag kommer bara vara tvungen att klara av det. Det kommer vara jobbigt men jag kommer klara det.

Jag grät tyst, men W. förstod nog vilket gjorde mig ännu mer ledsen. Klart han visste. Han är smart och godhjärtad. Han la sin hand på mina kinder och drog den andra genom mitt hår en gång.

Jag har talat om vad jag känner och inser att jag inte får något tillbaka. Han väljer henne. Precis som han har gjort i över ett år nu. Det spelar ingen roll vad han säger. Hans lösa luddiga antydningar betyder ingenting. För varje dag som går gör han ett aktivt val. Han väljer att kämpa med henne. För henne. Att vara vän med henne. Att leva sitt liv med henne. Jag satsade och förlorade. Igen.

W. kramade min hand och kröp in i min famn. Det värkte i mitt hjärta.

Tankarna om hur det kunde ha blivit. Om jag hade vart annorluna. Om jag hade accepterat mer. Om jag hade mått bätte. Om jag hade visat mina känslor annorlunda. Alla dessa tankar. Och ja, ja, ja, jag vet att det är destruktivt att tänka så. För nu blev det inte så. Men tanken finns där och gör mig mycket ledsen. Om jag bara hade vart snäll. Dessa tankar avlöses dock av verkligheten som den ser ut. Jag kan inte inbilla mig att han är bra pojkvän och människa. Han var det då -ja, på ett sätt, på andra sätt inte. Men min dagssituation är uppenbar. Han lämnade mig och barnen. Han var ingen bra person. Ingen bra pappa. Ingen bra pojkvän. Ingen bra man och ingen bra människa. Så med andra ord skulle jag aldrig kunna gå tillbaka. Idag vet jag ju sanningen och han har inte vart snäll mot mig på sååå länge. När var han snäll senast? När han höll min hand när M. föddes? Idag är M. 1,5 år.

Han är inte min vän och jag är nog ganska kass på skådespel. Det är ju det som krävs av mig nu. Skådespel. Jag torkade av mina kinder med täcket och vände mig om. Drog min hand genom W:s hår. Hans fina nyklippta hår. Min starka lilla ängel.

Igår när vi pratade i telefonen ringde hon och han tog hennes samtal istället för mitt. Detta hände tre gånger. Ja, jag är bitter. Ja, jag är fortfarande svartsjuk och jag tänker inga snälla tankar. Inte om någon av dem. Jag sörjer fortfarande och jag inser att det jag mest av allt vill ha i livet aldrig kommer att ske. Inte som jag vill. Det är kört. Han visar varje dag hur kört det är. Han vet nu sanningen om mig och han fortsätter att leva sitt liv med henne. Varje dag. Varje natt. Inte ens ett löfte får jag. Trots det som han har sagt.

Jag hoppas att jag vaknar upp snart. För jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara av allt annars. Det kanske blir bättre när tårarna slutar rinna. Då värker i alla fall inte mitt hjärta lika mycket.