lookintomyheart

Okej TACK.

TACK SÅ MYCKET. Du ringde. Du var bara tvungen. Jag förklarade att det inte går nu. Jag vill inte. KAN inte prata.
Förstår du inte det? Nej.
Du sa att min röst ger dig ångest. Varför ringer du då?
Jag vill ha minimal kontakt för jag orkar inte.
Jag bad dig visa respekt. Jag bryter ihop. Men jag ska ingen respekt ha. För jag visade aldrig dig respekt.
Jag vill inte. Jag klarar det inte.
Det finns ingenting att bråka om enligt dig. Enligt dig borde jag släppt Vomit redan. Vad spelar hon för roll?
Enligt dig, bryr du dig. På ett normalt sätt.
Enligt dig finns det ingenting bra att minnas.
HUR kan du säga så? Förstår du verkligen ingenting?

Ja, det finns alltid två sidor. Jag måste ju acceptera din. Ditt liv. Din Spya.
VARFÖR kan du inte respektera att jag tycker det är jobbigt? "Nej", var ditt svar. Du tänker inte acceptera att jag tycker det är jobbigt. Enligt dig ska jag bara inse. Allt är som det är och det är mitt fel.
Du river upp! Varför kan du inte förstå att jag sörjer! Varför förstår alla andra? Men inte du!?
VARFÖR hör du av dig och pratar på en sätt som får mig att dö inombords?
Jag bad dig visa hänsyn. Jag sitter ju här med dina barn. De får inte se mig så här.

Jag bröt ihop. Du hörde det. Som vanligt. Vad är det? 6:e gången den här veckan?
Ha det så trevligt i Lidköping.

Varför kan du inte förstå att jag DÖR.