lookintomyheart

De flesta människor fascineras av det som är vackert. Det spelar ingen roll att det vackra kanske inte faller lika mjukt i någon annans öga. Det där snacket om den delade baken hör inte hit. Det vackra gillar vi alla mer eller mindre på både lika och olika sätt.

Vackra ting. Vacker natur. Vackra människor.

När jag läser det ovan mår jag lite illa. Äcklas av det. Seriöst. Jag mår illa av att det alltid ska handla om utsida.

Jag köper detta med vackra ting. Jag skulle inte leta ut den fulaste tröjan i affären, prova skiten, bemöda mig att betala för stycket och sedan nöjt bära hem påsen. I wouldn´t.

Vidare till naturen. Var och en vill väl hellre sno en vespa, låna en bil eller kapa ett flyg för att komma till sitt favioritställe istället för att husera på en soptipp. It aint pretty. And we all like pretty. Don´t we?

Vet du vad jag tycker? En bildskön person med taskig attityd är inte vacker. Jag skulle aldrig beskriva en dryg människa som en fin människa. Sådant gjorde man när man var 17. De "coola" killarna, med helt fel inställningar i hjärnan beträffande livet , var "snygga". Det tänket hade man då. När man var 17.

Vackra barn.
Alla barn är fina på sitt sätt. Det skulle väl vara just för att de alla är små minimänniskor. De borde vara oförstörda.  De har inte hunnit växa upp till att bli ligister, mördare, våldtäktsmän och psykopater.
Jag är inget barnfan. Då menar jag barn i största allmänhet. Det vill säga barn som jag inte känner eller har några som helst band eller relation till. Jag gillar dock artiga barn. Väluppfostrade barn. Vilda barn med glimten i ögat. Charmtroll. På dagis gillar jag de goa "småtjejorna" med pippilottor i håret. De som söker kontakt och berättar om saker för mig. För mig är de hur söta som helst. Här spelar utsidan NOLL roll. Allt ska vara på dagis nivå. Här ska inte de "docksötaste" sno allt fokus bara på grund av sin utsida. Oh no. De "bildskönaste" barnen borde inte få extra fokus bara för att de behagar ögat på fler. Det är inte det som gör ett barn vackert i min mening. Det är den inre glöden som lyser igenom i deras ögon som gör de fina. Den har de flesta barn och de som saknar förmågan att visa den är det väldigt synd om. En jättesöt unge som alltid får uppmärksamhet för sin "extraordinära" gensamansättning istället för komplimanger för "den fina inre charmen" som inte riktigt hunnit gro i det arma barnet... ja hur ska det gå för henne/honom?

När jag var liten hade jag en granne. Hennes vän kom ibland på besök och plötsligt blev alltså två tre när vi skulle leka. Den ungen var alltid sjukt dryg och otrevlig. Det låg liksom i hennes natur. Hon var grymt bortskämd och hennes mamma skulle jag nog idag beskriva som "lite lätt överlägsen" när jag ser tillbaka på det. När jag var liten tänkte jag bara på att de var lika kalla. Det slutade alltid med att jag blev lämnad åt sidan medans de lekte vidare. Jag kan än idag se deras blonda hår i solen intill syrenbuskarna på andra sidan gården. Jag ramlade inte av stolen när jag flera år senare träffade på åbäket. Guess what. Den snorkiga attityden hade förvandlat den lilla sessan till en bitch. Översittare är också ett passande ord här. Jag har flera exempel på likande fall men känner nog att jag fått fram det jag ville säga med detta exempel.


Det vackra i ting. Det vackra i naturen. Det vackra i människan.

Vi alla väljer hur vi vill se på världen. Genom vilka ögon och med vilka värderingar. Vad är viktigt för dig? Är det viktigt att klämma in att den otrevliga expediten på skoavdelningen inne på Stadium var jävligt snygg? Eller var den dryga tjejen i kassan så bländande vacker att man bara måste förtränga det dryga och beskriva denna som skönheten personifierad? Vilka intryck fastnar egentligen? Hur viktig är en insida för dig? Hur viktig är kombinationen mellan hjärta/själ och yta? Och hur är dina vågskålar isåfall inställda? I mina ögon är Sko-Stig och Kassa-Greta lika trevliga som det de förmedlar. De får ingen jävla dispans för att Stig råkar äga ett välanvänt gymkort och äger kunskapen om hur man matar ett solarium med polleter eller för att bruden i fråga äger ett modellnylle som sitter välmonterat på en välsvarvad kropp. Icke. Klart att ett snyggt nylle drar blickarna till sig, men inte skulle jag utelämna insidan i helhetsbeskrivning av en otrevlig snygg människa.  Det viktigaste ÄR insidan. Ens sätt. Uppsyn. Jargong. Hur en person upplevs som helhet och vad det är för signaler som sänds ut. Trevnad? Eller icke trevnad.

Jag är tjejen som gillar vackra saker, men det behöver inte bara vara dyrt och glänsande. Jag kan även se det fina i det lite skitiga. En sprucken krakelerad kopp från indiska fylld med varm choklad och marsmallows kan vara minst lika tilltalande som  något i ett martiniglas på en flashig bar. Loppisar och second hand affärer lockar ofta in mig även om jag bara glider runt och kollar in alla saker. Deras historia gör dem intressanta. Gammalt kan vara minst lika snyggt som nytt. Gammalt och trasigt kan ha sin charm.

När det gäller världen kan jag nog se det fina i många tänkbara miljöer ändå. Orörda platser, havet och rinnande vatten mitt i en skog. Karga platser. Bebodda platser där staden aldrig sover och neonljus färglägger natthimlen. Rapsfält om sommaren och öde stränder. Jag älskar att se solen leka på marken efter att ha sipprat genom trädkronorna så gott det går när solen står i zenit. Trasiga miljöer bär ofta på en spännande eller fängslande historia. Trasigt kan vara vackert. De flesta platser är vackra då det är lugnt och stilla.

Allt är mer än yta och när det gäller människor är det det som finns under som gör oss till de vi är. Det är där vi blir vi och det är där ifrån vi både sänder ut och lämnar de värdefullaste intrycken. Det är där alla vackra människor glänser. Små som stora. Det är insidan som är den viktigaste nyckeln till mycket.

Svaret på allt är att skrapa på ytan på de som betyder något för en själv. I varje människa bor en skatt som inte alla kan se. Frågan är; Vad vill du behålla och hur mycket vill du ge???

Processer. I kroppen. I hjärnan. I livet.

Vem är jag? Är det här jag? Är det kanske så. Att jag trasats sönder till en varelse som är dömd. Lost in space. Utan rymdskepp. Inga slangar fyllda med oxygen. Därför kan jag aldrig bli människa. Jag springer utan mål. Kommer ingenstans och vet inte vart jag ska. Vet vad jag måste göra men ändå inte. Ibland gör jag rätt men oftas inte.

Jag behöver frid. Sinnesfrid. 

Jag känner mig fortfarande jävligt ensamstående. Inte singel, men solo. Solokvist med två sparvungar. Hur man än vrider och vänder på det så är jag en mamma utan "pappan" och vad har det gjort med mig?

Lämnad.

Bortvald.

Utbytt.

Vad har det satt för spår? Not just that final punch by "the dad". Utan också alla andra gånger.

Den första. Bortvald från födseln. Lämnad. Den lilla skrikande bebisen fick aldrig knyta an. Aldrig känna hjärtslagen. Aldrig känna värmen. Bli kramad. Hud mot hud. Kärleken.

Det måste finnas en medfödd längtan hos varje liten bebis. Längtan efter sina föräldrars kärlek. Att födas är traumatiskt och vad som händer direkt efter födseln borde sätta spår. Det vet vi ju. Till och med folk utan egna kids fattar det.

Jag tror att hon älskade mig. Man älskar alltid sitt barn. Om man inte är störd.

Jag kom till en handduk. Någon tog mig och virade in mig till ett knyte. Undrar hur länge jag skrek. Någon kanske höll mig ett tag. Lämnade vidare mig till någon annan som sedan la mig i en liten sjukhusvagn med gnisslande hjul. Rullades in i ett rum eller stod vi alla kanske i en korridor? Så kass har man ju vart med om att det är här i stan till och med. Hur kass var det inte då i Sydamerika på åttiotalet? What ever. Eller inte. Där låg vi i alla fall. Nykläckta och oroliga. Vi som redan hade första utlandsresan planerad. Bokad. Betald. En blivande globetrotter med rastlös själ. Tänk. Vi lämnade inte bara en moder och en fader. Förutsatt att dessa fortfarande var i livet. Vi lämnade våran släkt. Alla de som såg ut som oss. De vi brås på. De vi normalt sett borde ha litat på.

Nej, jag har aldrig tänkt på det som ett svek och nej jag sitter inte ofta och funderar på detta. Nu gör jag det dock och jag är inte helt okej med tanken. Sen vill jag absolut inte att någon skall tro att jag INTE ser på min mamma och pappa, som jag har växt upp med, som mina föräldrar. För det är just det som de är och det är KÄRLEK. Men det är inte okej att skaffa ett barn som man inte kan ta hand om. Jag har överseende och förstår att sådana saker händer. Man kan inte styra allt och vad är det jag fiskar efter egentligen. Jag existerar ju trots allt och mina barn i sin tur så självklart skulle jag inte vilja göra en "butterfly effect" på detta och sätta punkt innan jag ens hann börja. Jag finns och det finns en mening med det även om jag ofta undrar över meningen. Inte bara meningen med livet utan också vad meningen är i livet. Kanske är det samma sak. Frågan stillar inte mitt sinne. Håller mig inte varm när jag fryser och vaggar mig aldrig till söms.

Det sägs att kärlek är svaret på det mesta och det är väl så.

Sen växte jag upp och drömde om just kärlek. Jag var olyckligt kär och sedan träffade jag svin. Någonstans blev jag kall och jävlig. Ett svin. Varför är inte jag en snäll person? En normal person utan hetsigt temperament. En som inte blir kallad drama queen bakom ryggen, av sina vänner. Jag blir "tagen med en nypa salt" av vänner och bekanta. Hur kul är det? Egentligen.

Just nu känner jag mig som en hormon hela jag och det gör ont. Ont att känna. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt följande den senaste veckan:

"Jag önskar att jag var slätstruken. Lugn och behaglig. Utan hetsigt temperament. En mainstreamare."
"Den sanna lyckan kommer när man nöjer sig med allt i livet."

Topparna är skyhöga men dalarna gör mig rasande. Solokvist. I stand alone. Och det kanske alltid har vart så. Vidare i mitt resonemang nu. Jag träffade sedan han som jag egentligen inte orkar skriva om längre. Hur ska jag kunna tro på evig kärlek när allt alltid förändras? Inget är bestående. Han fimpade mig i ögat och det kommer ju alltid att finnas där. Som ett ärr. Hur ska jag bildligt kunna förklara hur jag känner mig? Jag ser ärrvävnad. Jag är brännskadad över hela kroppen. Fungerar fortfarande men hur ser det ut och hur känns det att dra handen över det? Kommer någon någonsin kunna älska mig så som jag alltid har drömt om? Kommer jag någonsin kunna älska mig själv helt och fullt?

Det största av allt är kärleken och om den gränslösa kärleken verkligen finns så vill jag att den slukar mig. Med hull och hår som om den aldrig har ätit.
För jag är också utsvulten.

Vagga mig lugn.

Ytlighetens drottning
Utan tanke, Utan vett
Kanske det sorgligaste som du sett


Orka gräva i gamla minnen 
Det finns ju bara en i mina sinnen


Kartan är tydd och kistan är funnen
Den högsta vinsten är redan vunnen


Smaragder, rubiner och pärlor av guld
De vackraste pärlorna prydda med skuld

Jag vet inte vem jag ska vara
Vet inte vad jag ska svara
Jag vill inte ljuga och kan inte förklara

Vad ska jag säga?
Vad vill du höra?
Jag kan inte ljuga utan att förstöra

Jag är inte skyldig något
Finns inget pris att betala
Inga skulder att driva in
Inget pris för du var inte min

Det enda jag vill ha
Är kärlek som den ska va
Skulle byta varje stund för dig
Om du bara såg vad du är för mig

Du är som jag
Och jag som dig
Förstår att du tänker
För du tänker som mig

Vill ju bara viska i ditt öra
De ord som du förtjänar att höra
Hur starkt jag känner redan nu
Jag känner mycket
Och källan det är du

Jag vill inte döma
Och kanske inte heller kan glömma
Men vi är de vi är idag
Vi börjar nu
Barnen, du, jag

Starkare är svikna drömmar
Tomma luftslott, brutna vingar
Större än tomma löften och kastade ringar

Du och jag
Som bara vi är
Snälla älskling
Det gör ont för jag är kär

Hoppa på mig som tjej. Arbetskollega. Dotter. Flickvän. Gör det. Om du tycker att jag felar. Mycket möjligt att jag gör det för jag är inte perfekt.

Att anklaga någon för att vara en dålig elak mamma? Där ska man passa sig. Speciellt om man inte känner personen ordentligt. Som när en bekant till mig la sig i när jag tillrättavisade mina barn då de "felat" enligt mig. Tyckte att jag överdrev. Linjen är hårfin mellan välmening och förolämpning. Dock tillhör inte detta det värsta. Det värsta är när folk kastar stenar i ett glashus. Kan man sedan inte heller be om ursäkt, se sitt fel och förklara sig på ett vettigt sätt... ja då mina vänner, då är det jävligt illa.

Så här är det. Alla är vi olika människor. Alla har vi olika sätt att uppfostra våra barn på. Alla har vi olika anlag och förutsättningar. Olika livssituationer och familjeförhållanden. Alla får inte samma hjälp med uppfostran. Alla har inte samma stöd från sina nära och kära. Alla har olika regler.

Vissa föräldrar är inte samspelta. Vissa mammor är labila. Vissa pappor tar inte sitt ansvar.

Vissa föräldrar missbrukar sitt föräldraskap. Slår. Skriker. Förolämpar. Missbrukar. Sviker. Finns inte där. Dyker inte upp. Förlorar rätten. Förlorar i rätten. Där har vi kassa föräldrar.

Andra föräldrar valde rätt. Vid livets alla lömska vägskäl där tvekan och förvirringen bor, sprang de inte vilse. Klantade i alla fall aldrig till det så att de hamnade på botten. Kanske inte den perfekta idyllen men heller inte trasiga innanför väggarna. Mycket kärlek. Inte fejk.

Allt för många gömmer sig bakom fasader. Lyckligt utåt. Fejk. Sorligt på insidan. Som ett vackert påskägg utan godis. Ingen Lysmelk och definitivt inget Djungelvrål. På insidan bor längtan efter det som är bättre. Mer glädje. Mer kärlek. Fler chokladbeklädda jordnötter. Färre sömnlösa nätter. Olyckliga mammor som drömmer att de lyckliga statusuppdateringarna på Face Book stämde och var sanna.

Ofta brister bubblan. Någon gång. För få skäl för föräldrarna att hålla ihop. Och vips, där har vi de ensamma föräldrarna som gör så gott de kan.

Det är viktigt att komma ihåg att inget är perfekt. Ingen förälder är perfekt. Men det finns jävligt många där ute som kämpar och försöker. Strävar efter att bättra sig.

Vissa mesar med sina barn. Kör babyspråk. Daltar. Lyfter upp. Borstar av. Puttinuttar. Visst kan jag tänja på reglerna men det är inte jag.

Vissa låter sina barn härja runt. Har svårt att sätta ner foten. Är trötta. Utarbetade. Svaga. Ensamma. Alla kan också ha en dålig dag.

Andra är hårda och bestämda. Förstår att man kanske inte ska dalta hela tiden med sina barn. Är inte rädda att visa offentligt vem det är som bestämmer. Backar inte för ett barn som lägger sig ner och skriker. Viker inte för dumt och oresonligt trots. Jag har flertalet gånger haft barn som skriker och härjar för att de inte får det de vill inne i affärer. Ett nej ska vara ett nej. Även om alla viker sig ibland så anser jag att barnen inte ska kunna förhandla sig till något i ett sådant läge. Det finns ju ofta en anledning till att man säger "nej" från första början.

Jag har träffat föräldrar och barn som är fromma som lamm. Där behövs nästan inga höjda röster. Barnen och föräldrarna är samspelta. Blyga. Försiktiga. Lugna. Sådana familjer ser jag på med stora ögon. Hur? Det kanske ligger i deras natur. Alla är vi ju olika.

Alla har sina egna stilar.

Hur man än vrider och vänder på allt så tycker jag inte att man ska kasta skit på varandra. Uttala sig elakt om andras uppfostringsmetoder. Alla kan ha en dålig dag och kort stubin. Elak och hård är inte samma sak alla gånger.

Och till sist; Mitt beteende berodde inte på dig, för du syntes inte. Visst kan jag vara hård och min son tycker absolut att jag är elak när han inte får härja som han vill. Jag drar hela lasset själv. Uppfostrar mina två små helt själv. Har oftat vart trött och det ÄR tröttsamt att hela tiden bli motarbetad av två starka viljor utan uppbackning och stöd från den andra föräldern. Not rocket science. Kan jag tycka.

Jag tänkte till och med ringa Mr. S. Tänkte fråga om jag är en konstig mamma. Om jag är elak. Om jag har "ett dåligt sätt". Den andra föräldern. Den andra hälften. Eftersom jag visste att han inte skulle ha svarat om jag ringt så lät jag bli. Jag är starkare än vad jag trodde. En bra förälder vet med sig när man felar. Jag vet mina brister och jag jobbar på dem.

Eftersom jag uppenbarligen har visat mig från en förstående sida den senaste tiden vill jag tillägga att jag förstår att andra mammor kan uppfatta mig som hård och bestämd ibland. Principfast, konsekvent och "elak". Dessa morsor kanske är sådana mödrar som jag i min tur uppfattar som mesiga. Tråkiga. Vanliga. Intetsägande. Mainstream. Who knows. Frågan är ju; Vad vet man egentligen om folk man inte känner?



Don´t throw bricks when you live in a glass house.

Jag förstår att allt är mörkt
Jag förstår att ljuset inte når fram till dig längre
Och när det väl når fram så känner du inte värmen
Jag förstår att du skriker efter förlåtelse
Att allt ska bli som du vill
Kanske inte glömt men förlåtet
Kanske inte förlåtet men okej

Jag förstår att det är jobbigt att vara själv
Sig själv
Jag förstår att du vill lösa allt genom förklaringar
Och när du väl försöker känner du ingen värme i gensvar
Jag förstår att du är trasig och vill bli hel
Kanske inte som innan men okej
Kanske inte som ditt bästa men okej

Jag förstår att du avskyr det nya
Jag förstår att det är svårt att se ljuset på någon annan
Solen lyser fortfarande men varje mörker har ett syfte
Allas vår ångest gör ont
Alla synder döljer en sanning 
Alla smärtor har ett vrål
Du gråter så stora tårar

Och jag förstår

Efter att läst igenom mitt tidigare inlägg har jag kommit fram till att man kan skippa om:et. Klart som tusan att äkta kärlek existerar. Det gäller bara för var och en att hitta någon som bemästrar den. Någon som fattar reglerna. Någon som vet hur man inte ska göra.

True love will find us all inte end. Sometimes you just have to wait a little longer than you first thought.

På tal om detta vill jag passa på att tillägga att helgen har varit underbar. Minus magsjuka här och där så är nuet bra nu.

Små ting som påverkar

Imorse hade någon jävel pillat på inställningarna till min kupévärmare. Tiden var helt åt h-vete inställd.

Kvinnan på mina barns dagis tänker inte ta kontakt med mig vad jag förstår. Hon har sett mig flertalet gånger utan att närma sig mig. Hon som jag pratade med sa att jag är välkommen att ta kontakt med henne- om jag så vill. Jag vill inte. I min värld skulle hon som fått klagomål på sig ta kontakt med föräldern för att stämma av att läget är reko. Möjligen be om ursäkt? (!) Att sträcka ut den handen till henne känns för mig irrelevant. Nej du, jag tycker vi sätter punkt där. Ganska värde. (Tack S, för ditt fina inlägg angående detta. Skönt att du vet vart man ställer skåpet.)

Magsjuka härjar på förskolan. Hoppas det går över fort.

Några tankar om kärlek

F. A. N. Jag skrev just ett inlägg som försvann. Surt.

Mitt inlägg handlade om en av pedagogerna på förskolan. Hon tycks ha något problem med mig och idag rågades måttet. Bägaren rann över. Det fanns inga andra alternativ. Hon har betett sig illa och jag tycker inte om henne. Hon har en attityd och imorse var hon otrevlig. Mycket otrevlig. Jag blev helt upprörd och var tvungen att sansa mig. En av de goa nya frågade vad som hade hänt och jag berättade hela storyn för henne. Hon tyckte också att jag skulle ringa till bossen. Eftersom det är oetsikt att hyvla till människan valde jag att bemöta problemet från en annan vinkel istället och när jag lugnat ner mig ett par hekto i min bil ringde jag till en av de ansvariga på området. Jag ville att hon skulle bli tillrättavisad men eftersom allt ska vara så fruktansvärt pedagogiskt nu förtiden så tror jag absolut inte att hon kommer beröras nå vidare värst. Eftersom hon tydligen är så omtyckt - för att hon är en sådan bra pedagog - hade bossen svårt att förstå vad jag sa. "Det här måste jag smälta först" sa hon. "Löneavdrag" eller "förflyttning" tänkte jag.

Så vad är det då som hänt?

1. Den senaste tiden har jag lagt märke till att det är något som stör henne. Hon vänder ryggen eller går när jag kommer, då andra pedagoger säger "hej". Detta är väl inget speciellt kan man tycka men det som är ledordet i denna kassa saga är "återupprepning". Gång på gång har det varit något i attityden. Blickar, ja hela hennes sätt har tydligt visat att jag stör henne.

2. Jag har heller inte märkt att hon vart go med mina små. Vid ett tillfälle vid en sen hämtning hade hon och en kollega hand om de sista barnen. Jag avvaktade och pratade med de andra barnen just för att kolla av hennes beteende. De två satt på golvet och pratade om något privat och min dotter klev upp på hennes ben. Inte en reaktion. Ingen hjälpande hand över huvudtaget. Lillan ramlade och blev ledsen. "Ojdå" sen såg hon mig och tittade bort. Samma gång såg jag hur gullig hon var mot andra barn där. Mina sa hon knappt hejdå till. Jag har aldrig sett henne ens prata med mina barn.

3. Ett stycke förälder har även lagt märke till att hon verkar ha något emot mig. Min moder har även hon känt av attitydproblem hos personen ifråga.

4. Imorse sen då... Jag kommer till förskolan och min son går med sin grupp ut i skogen. Jag går in med dottern. Vi hejar på hennes grupp men hon vill inte gå in direkt utan vandrar iväg till nästa avdelning. Dörren stod öppen och min dotter vandrar in men säger inte ett ljud utan kollar bara läget. Precis innanför dörren sitter pedagogen med sin ena kollega samt en grupp av äldre småbarn. De två vuxna säger "hej". Ingen utav dem ler. Hon pratar och berättar något som barnen lyssnar på. Vi stör inte. Jag viskar till min lilla ros att hon ska komma till mig. Helt plötsligt höjer den här personen rösten och säger spydigt och otrevligt:

"Ursäkta skulle du kunna stänga dörren!!? Vi har "lite" samling här."

"Well ofcorse big girl, eftersom du ber mig så SNÄLLT och eftersom jag tycker om dig, ska jag omgående stänga dörren här. Tack för proffisionellt bemötande hörru." svarade jag.

Inte. Men jag ringde som sagt hennes boss och talade om att de bör ifrågasätta hennes attityd. Vid eventuella oklarheter skulle hon hänvisa damen till mig. För i min värld finns det ingen anledning att bete sig som hon har gjort. Inte mot mig, mina barn och framför andra barn. Jag tog mitt lilla M, visade nog rätt tydligt att jag tycker hon är störd med min blick även om jag inte mötte hennes, och stängde snabbt igen dörren.

SKÖNT att få ventilera detta. Hoppas hon skäms.