Från Mamman Till Dina Barn
Jag saknar dig så det gör ont ibland.
Speciellt när jag är ensam.
När barnen sover. När jag sitter själv kvar uppe.
Jag vet inte hur jag ska tänka längre. Vad jag känner egentligen.
Det var ju så länge sen jag träffade dig. Så som du var.
Det gör ont att sakna något som inte längre finns.
Varför.
Varför valde du det här? Jag vet dina svar. Och jag förstår din anledning.
Men varför valde du detta?
Kommer det alltid vara så här?
I din bubbla är det säkert trevligt ikväll.
Kanske skratt med dina och hennes vänner.
Kanske mys i soffan.
Kanske fullt med sådant jag inte vill veta av.
Ja, uppenbarligen. Jag vill ju inte veta av er.
Jag är trött och nere.
Jag känner mig så lämnad.
Obetydlig.
Utbytbar.
Snart är jag ensam vuxen på riktigt.
Jag vill inte höra dig säga "Du måste stå på egna ben."
Jag har inget val och du är orsaken.
Jag är rädd, liten och ensam när barnen sover.
Mitt hjärta skriker och ingen kan hjälpa.
Jag vill inte höra andras ord.
Vad vet andra?
Vad vet du?
Det här är min sorg. Oavsett vad du säger eller tycker.
Din så kallade sorg? Vad sörjer du?
Jag ska inte störa dig i din bubbla.
Sitt du kvar i den. Låt henne ligga där bekvämt på din arm.
Själv ska jag fortsätta kämpa på i verkligheten.
Den fortsätter även fast du lämnat oss.
Jag sörjer dig fortfarande.
Ikväll får du till och med mina tårar.
Jag saknar dig så det gör ont.
Även fast du inte längre finns.
Speciellt när jag är ensam.
När barnen sover. När jag sitter själv kvar uppe.
Jag vet inte hur jag ska tänka längre. Vad jag känner egentligen.
Det var ju så länge sen jag träffade dig. Så som du var.
Det gör ont att sakna något som inte längre finns.
Varför.
Varför valde du det här? Jag vet dina svar. Och jag förstår din anledning.
Men varför valde du detta?
Kommer det alltid vara så här?
I din bubbla är det säkert trevligt ikväll.
Kanske skratt med dina och hennes vänner.
Kanske mys i soffan.
Kanske fullt med sådant jag inte vill veta av.
Ja, uppenbarligen. Jag vill ju inte veta av er.
Jag är trött och nere.
Jag känner mig så lämnad.
Obetydlig.
Utbytbar.
Snart är jag ensam vuxen på riktigt.
Jag vill inte höra dig säga "Du måste stå på egna ben."
Jag har inget val och du är orsaken.
Jag är rädd, liten och ensam när barnen sover.
Mitt hjärta skriker och ingen kan hjälpa.
Jag vill inte höra andras ord.
Vad vet andra?
Vad vet du?
Det här är min sorg. Oavsett vad du säger eller tycker.
Din så kallade sorg? Vad sörjer du?
Jag ska inte störa dig i din bubbla.
Sitt du kvar i den. Låt henne ligga där bekvämt på din arm.
Själv ska jag fortsätta kämpa på i verkligheten.
Den fortsätter även fast du lämnat oss.
Jag sörjer dig fortfarande.
Ikväll får du till och med mina tårar.
Jag saknar dig så det gör ont.
Även fast du inte längre finns.
Kommentarer
Trackback
