lookintomyheart

Processer. I kroppen. I hjärnan. I livet.

Vem är jag? Är det här jag? Är det kanske så. Att jag trasats sönder till en varelse som är dömd. Lost in space. Utan rymdskepp. Inga slangar fyllda med oxygen. Därför kan jag aldrig bli människa. Jag springer utan mål. Kommer ingenstans och vet inte vart jag ska. Vet vad jag måste göra men ändå inte. Ibland gör jag rätt men oftas inte.

Jag behöver frid. Sinnesfrid. 

Jag känner mig fortfarande jävligt ensamstående. Inte singel, men solo. Solokvist med två sparvungar. Hur man än vrider och vänder på det så är jag en mamma utan "pappan" och vad har det gjort med mig?

Lämnad.

Bortvald.

Utbytt.

Vad har det satt för spår? Not just that final punch by "the dad". Utan också alla andra gånger.

Den första. Bortvald från födseln. Lämnad. Den lilla skrikande bebisen fick aldrig knyta an. Aldrig känna hjärtslagen. Aldrig känna värmen. Bli kramad. Hud mot hud. Kärleken.

Det måste finnas en medfödd längtan hos varje liten bebis. Längtan efter sina föräldrars kärlek. Att födas är traumatiskt och vad som händer direkt efter födseln borde sätta spår. Det vet vi ju. Till och med folk utan egna kids fattar det.

Jag tror att hon älskade mig. Man älskar alltid sitt barn. Om man inte är störd.

Jag kom till en handduk. Någon tog mig och virade in mig till ett knyte. Undrar hur länge jag skrek. Någon kanske höll mig ett tag. Lämnade vidare mig till någon annan som sedan la mig i en liten sjukhusvagn med gnisslande hjul. Rullades in i ett rum eller stod vi alla kanske i en korridor? Så kass har man ju vart med om att det är här i stan till och med. Hur kass var det inte då i Sydamerika på åttiotalet? What ever. Eller inte. Där låg vi i alla fall. Nykläckta och oroliga. Vi som redan hade första utlandsresan planerad. Bokad. Betald. En blivande globetrotter med rastlös själ. Tänk. Vi lämnade inte bara en moder och en fader. Förutsatt att dessa fortfarande var i livet. Vi lämnade våran släkt. Alla de som såg ut som oss. De vi brås på. De vi normalt sett borde ha litat på.

Nej, jag har aldrig tänkt på det som ett svek och nej jag sitter inte ofta och funderar på detta. Nu gör jag det dock och jag är inte helt okej med tanken. Sen vill jag absolut inte att någon skall tro att jag INTE ser på min mamma och pappa, som jag har växt upp med, som mina föräldrar. För det är just det som de är och det är KÄRLEK. Men det är inte okej att skaffa ett barn som man inte kan ta hand om. Jag har överseende och förstår att sådana saker händer. Man kan inte styra allt och vad är det jag fiskar efter egentligen. Jag existerar ju trots allt och mina barn i sin tur så självklart skulle jag inte vilja göra en "butterfly effect" på detta och sätta punkt innan jag ens hann börja. Jag finns och det finns en mening med det även om jag ofta undrar över meningen. Inte bara meningen med livet utan också vad meningen är i livet. Kanske är det samma sak. Frågan stillar inte mitt sinne. Håller mig inte varm när jag fryser och vaggar mig aldrig till söms.

Det sägs att kärlek är svaret på det mesta och det är väl så.

Sen växte jag upp och drömde om just kärlek. Jag var olyckligt kär och sedan träffade jag svin. Någonstans blev jag kall och jävlig. Ett svin. Varför är inte jag en snäll person? En normal person utan hetsigt temperament. En som inte blir kallad drama queen bakom ryggen, av sina vänner. Jag blir "tagen med en nypa salt" av vänner och bekanta. Hur kul är det? Egentligen.

Just nu känner jag mig som en hormon hela jag och det gör ont. Ont att känna. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt följande den senaste veckan:

"Jag önskar att jag var slätstruken. Lugn och behaglig. Utan hetsigt temperament. En mainstreamare."
"Den sanna lyckan kommer när man nöjer sig med allt i livet."

Topparna är skyhöga men dalarna gör mig rasande. Solokvist. I stand alone. Och det kanske alltid har vart så. Vidare i mitt resonemang nu. Jag träffade sedan han som jag egentligen inte orkar skriva om längre. Hur ska jag kunna tro på evig kärlek när allt alltid förändras? Inget är bestående. Han fimpade mig i ögat och det kommer ju alltid att finnas där. Som ett ärr. Hur ska jag bildligt kunna förklara hur jag känner mig? Jag ser ärrvävnad. Jag är brännskadad över hela kroppen. Fungerar fortfarande men hur ser det ut och hur känns det att dra handen över det? Kommer någon någonsin kunna älska mig så som jag alltid har drömt om? Kommer jag någonsin kunna älska mig själv helt och fullt?

Det största av allt är kärleken och om den gränslösa kärleken verkligen finns så vill jag att den slukar mig. Med hull och hår som om den aldrig har ätit.
För jag är också utsvulten.

Vagga mig lugn.

Ytlighetens drottning
Utan tanke, Utan vett
Kanske det sorgligaste som du sett


Orka gräva i gamla minnen 
Det finns ju bara en i mina sinnen


Kartan är tydd och kistan är funnen
Den högsta vinsten är redan vunnen


Smaragder, rubiner och pärlor av guld
De vackraste pärlorna prydda med skuld

Jag vet inte vem jag ska vara
Vet inte vad jag ska svara
Jag vill inte ljuga och kan inte förklara

Vad ska jag säga?
Vad vill du höra?
Jag kan inte ljuga utan att förstöra

Jag är inte skyldig något
Finns inget pris att betala
Inga skulder att driva in
Inget pris för du var inte min

Det enda jag vill ha
Är kärlek som den ska va
Skulle byta varje stund för dig
Om du bara såg vad du är för mig

Du är som jag
Och jag som dig
Förstår att du tänker
För du tänker som mig

Vill ju bara viska i ditt öra
De ord som du förtjänar att höra
Hur starkt jag känner redan nu
Jag känner mycket
Och källan det är du

Jag vill inte döma
Och kanske inte heller kan glömma
Men vi är de vi är idag
Vi börjar nu
Barnen, du, jag

Starkare är svikna drömmar
Tomma luftslott, brutna vingar
Större än tomma löften och kastade ringar

Du och jag
Som bara vi är
Snälla älskling
Det gör ont för jag är kär

Hoppa på mig som tjej. Arbetskollega. Dotter. Flickvän. Gör det. Om du tycker att jag felar. Mycket möjligt att jag gör det för jag är inte perfekt.

Att anklaga någon för att vara en dålig elak mamma? Där ska man passa sig. Speciellt om man inte känner personen ordentligt. Som när en bekant till mig la sig i när jag tillrättavisade mina barn då de "felat" enligt mig. Tyckte att jag överdrev. Linjen är hårfin mellan välmening och förolämpning. Dock tillhör inte detta det värsta. Det värsta är när folk kastar stenar i ett glashus. Kan man sedan inte heller be om ursäkt, se sitt fel och förklara sig på ett vettigt sätt... ja då mina vänner, då är det jävligt illa.

Så här är det. Alla är vi olika människor. Alla har vi olika sätt att uppfostra våra barn på. Alla har vi olika anlag och förutsättningar. Olika livssituationer och familjeförhållanden. Alla får inte samma hjälp med uppfostran. Alla har inte samma stöd från sina nära och kära. Alla har olika regler.

Vissa föräldrar är inte samspelta. Vissa mammor är labila. Vissa pappor tar inte sitt ansvar.

Vissa föräldrar missbrukar sitt föräldraskap. Slår. Skriker. Förolämpar. Missbrukar. Sviker. Finns inte där. Dyker inte upp. Förlorar rätten. Förlorar i rätten. Där har vi kassa föräldrar.

Andra föräldrar valde rätt. Vid livets alla lömska vägskäl där tvekan och förvirringen bor, sprang de inte vilse. Klantade i alla fall aldrig till det så att de hamnade på botten. Kanske inte den perfekta idyllen men heller inte trasiga innanför väggarna. Mycket kärlek. Inte fejk.

Allt för många gömmer sig bakom fasader. Lyckligt utåt. Fejk. Sorligt på insidan. Som ett vackert påskägg utan godis. Ingen Lysmelk och definitivt inget Djungelvrål. På insidan bor längtan efter det som är bättre. Mer glädje. Mer kärlek. Fler chokladbeklädda jordnötter. Färre sömnlösa nätter. Olyckliga mammor som drömmer att de lyckliga statusuppdateringarna på Face Book stämde och var sanna.

Ofta brister bubblan. Någon gång. För få skäl för föräldrarna att hålla ihop. Och vips, där har vi de ensamma föräldrarna som gör så gott de kan.

Det är viktigt att komma ihåg att inget är perfekt. Ingen förälder är perfekt. Men det finns jävligt många där ute som kämpar och försöker. Strävar efter att bättra sig.

Vissa mesar med sina barn. Kör babyspråk. Daltar. Lyfter upp. Borstar av. Puttinuttar. Visst kan jag tänja på reglerna men det är inte jag.

Vissa låter sina barn härja runt. Har svårt att sätta ner foten. Är trötta. Utarbetade. Svaga. Ensamma. Alla kan också ha en dålig dag.

Andra är hårda och bestämda. Förstår att man kanske inte ska dalta hela tiden med sina barn. Är inte rädda att visa offentligt vem det är som bestämmer. Backar inte för ett barn som lägger sig ner och skriker. Viker inte för dumt och oresonligt trots. Jag har flertalet gånger haft barn som skriker och härjar för att de inte får det de vill inne i affärer. Ett nej ska vara ett nej. Även om alla viker sig ibland så anser jag att barnen inte ska kunna förhandla sig till något i ett sådant läge. Det finns ju ofta en anledning till att man säger "nej" från första början.

Jag har träffat föräldrar och barn som är fromma som lamm. Där behövs nästan inga höjda röster. Barnen och föräldrarna är samspelta. Blyga. Försiktiga. Lugna. Sådana familjer ser jag på med stora ögon. Hur? Det kanske ligger i deras natur. Alla är vi ju olika.

Alla har sina egna stilar.

Hur man än vrider och vänder på allt så tycker jag inte att man ska kasta skit på varandra. Uttala sig elakt om andras uppfostringsmetoder. Alla kan ha en dålig dag och kort stubin. Elak och hård är inte samma sak alla gånger.

Och till sist; Mitt beteende berodde inte på dig, för du syntes inte. Visst kan jag vara hård och min son tycker absolut att jag är elak när han inte får härja som han vill. Jag drar hela lasset själv. Uppfostrar mina två små helt själv. Har oftat vart trött och det ÄR tröttsamt att hela tiden bli motarbetad av två starka viljor utan uppbackning och stöd från den andra föräldern. Not rocket science. Kan jag tycka.

Jag tänkte till och med ringa Mr. S. Tänkte fråga om jag är en konstig mamma. Om jag är elak. Om jag har "ett dåligt sätt". Den andra föräldern. Den andra hälften. Eftersom jag visste att han inte skulle ha svarat om jag ringt så lät jag bli. Jag är starkare än vad jag trodde. En bra förälder vet med sig när man felar. Jag vet mina brister och jag jobbar på dem.

Eftersom jag uppenbarligen har visat mig från en förstående sida den senaste tiden vill jag tillägga att jag förstår att andra mammor kan uppfatta mig som hård och bestämd ibland. Principfast, konsekvent och "elak". Dessa morsor kanske är sådana mödrar som jag i min tur uppfattar som mesiga. Tråkiga. Vanliga. Intetsägande. Mainstream. Who knows. Frågan är ju; Vad vet man egentligen om folk man inte känner?



Don´t throw bricks when you live in a glass house.

Jag förstår att allt är mörkt
Jag förstår att ljuset inte når fram till dig längre
Och när det väl når fram så känner du inte värmen
Jag förstår att du skriker efter förlåtelse
Att allt ska bli som du vill
Kanske inte glömt men förlåtet
Kanske inte förlåtet men okej

Jag förstår att det är jobbigt att vara själv
Sig själv
Jag förstår att du vill lösa allt genom förklaringar
Och när du väl försöker känner du ingen värme i gensvar
Jag förstår att du är trasig och vill bli hel
Kanske inte som innan men okej
Kanske inte som ditt bästa men okej

Jag förstår att du avskyr det nya
Jag förstår att det är svårt att se ljuset på någon annan
Solen lyser fortfarande men varje mörker har ett syfte
Allas vår ångest gör ont
Alla synder döljer en sanning 
Alla smärtor har ett vrål
Du gråter så stora tårar

Och jag förstår