lookintomyheart

Processer. I kroppen. I hjärnan. I livet.

Vem är jag? Är det här jag? Är det kanske så. Att jag trasats sönder till en varelse som är dömd. Lost in space. Utan rymdskepp. Inga slangar fyllda med oxygen. Därför kan jag aldrig bli människa. Jag springer utan mål. Kommer ingenstans och vet inte vart jag ska. Vet vad jag måste göra men ändå inte. Ibland gör jag rätt men oftas inte.

Jag behöver frid. Sinnesfrid. 

Jag känner mig fortfarande jävligt ensamstående. Inte singel, men solo. Solokvist med två sparvungar. Hur man än vrider och vänder på det så är jag en mamma utan "pappan" och vad har det gjort med mig?

Lämnad.

Bortvald.

Utbytt.

Vad har det satt för spår? Not just that final punch by "the dad". Utan också alla andra gånger.

Den första. Bortvald från födseln. Lämnad. Den lilla skrikande bebisen fick aldrig knyta an. Aldrig känna hjärtslagen. Aldrig känna värmen. Bli kramad. Hud mot hud. Kärleken.

Det måste finnas en medfödd längtan hos varje liten bebis. Längtan efter sina föräldrars kärlek. Att födas är traumatiskt och vad som händer direkt efter födseln borde sätta spår. Det vet vi ju. Till och med folk utan egna kids fattar det.

Jag tror att hon älskade mig. Man älskar alltid sitt barn. Om man inte är störd.

Jag kom till en handduk. Någon tog mig och virade in mig till ett knyte. Undrar hur länge jag skrek. Någon kanske höll mig ett tag. Lämnade vidare mig till någon annan som sedan la mig i en liten sjukhusvagn med gnisslande hjul. Rullades in i ett rum eller stod vi alla kanske i en korridor? Så kass har man ju vart med om att det är här i stan till och med. Hur kass var det inte då i Sydamerika på åttiotalet? What ever. Eller inte. Där låg vi i alla fall. Nykläckta och oroliga. Vi som redan hade första utlandsresan planerad. Bokad. Betald. En blivande globetrotter med rastlös själ. Tänk. Vi lämnade inte bara en moder och en fader. Förutsatt att dessa fortfarande var i livet. Vi lämnade våran släkt. Alla de som såg ut som oss. De vi brås på. De vi normalt sett borde ha litat på.

Nej, jag har aldrig tänkt på det som ett svek och nej jag sitter inte ofta och funderar på detta. Nu gör jag det dock och jag är inte helt okej med tanken. Sen vill jag absolut inte att någon skall tro att jag INTE ser på min mamma och pappa, som jag har växt upp med, som mina föräldrar. För det är just det som de är och det är KÄRLEK. Men det är inte okej att skaffa ett barn som man inte kan ta hand om. Jag har överseende och förstår att sådana saker händer. Man kan inte styra allt och vad är det jag fiskar efter egentligen. Jag existerar ju trots allt och mina barn i sin tur så självklart skulle jag inte vilja göra en "butterfly effect" på detta och sätta punkt innan jag ens hann börja. Jag finns och det finns en mening med det även om jag ofta undrar över meningen. Inte bara meningen med livet utan också vad meningen är i livet. Kanske är det samma sak. Frågan stillar inte mitt sinne. Håller mig inte varm när jag fryser och vaggar mig aldrig till söms.

Det sägs att kärlek är svaret på det mesta och det är väl så.

Sen växte jag upp och drömde om just kärlek. Jag var olyckligt kär och sedan träffade jag svin. Någonstans blev jag kall och jävlig. Ett svin. Varför är inte jag en snäll person? En normal person utan hetsigt temperament. En som inte blir kallad drama queen bakom ryggen, av sina vänner. Jag blir "tagen med en nypa salt" av vänner och bekanta. Hur kul är det? Egentligen.

Just nu känner jag mig som en hormon hela jag och det gör ont. Ont att känna. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt följande den senaste veckan:

"Jag önskar att jag var slätstruken. Lugn och behaglig. Utan hetsigt temperament. En mainstreamare."
"Den sanna lyckan kommer när man nöjer sig med allt i livet."

Topparna är skyhöga men dalarna gör mig rasande. Solokvist. I stand alone. Och det kanske alltid har vart så. Vidare i mitt resonemang nu. Jag träffade sedan han som jag egentligen inte orkar skriva om längre. Hur ska jag kunna tro på evig kärlek när allt alltid förändras? Inget är bestående. Han fimpade mig i ögat och det kommer ju alltid att finnas där. Som ett ärr. Hur ska jag bildligt kunna förklara hur jag känner mig? Jag ser ärrvävnad. Jag är brännskadad över hela kroppen. Fungerar fortfarande men hur ser det ut och hur känns det att dra handen över det? Kommer någon någonsin kunna älska mig så som jag alltid har drömt om? Kommer jag någonsin kunna älska mig själv helt och fullt?

Det största av allt är kärleken och om den gränslösa kärleken verkligen finns så vill jag att den slukar mig. Med hull och hår som om den aldrig har ätit.
För jag är också utsvulten.

Vagga mig lugn.