lookintomyheart

Så jag frågade dig igår: Vad är det du mest av allt vill ha?

FEL SVAR: Det är klart att jag mest av allt vill ha en tjej som inte har barn. Att jag drömmer om en barnlös tjej som bor här (Karlstad).

RÄTT SVAR: Dig.

Jag hackar inte. Klart att jag har svårt att förstå. Det du lovade mig vid bilen är ju bull shit. Du tänkte inte vara mer seriös nu. Du tycker att det är rätt att boka in andra saker. Med kompisar. Nästa helg ska du till Sthlm med en kompis. Du har inte ens frågat mig när jag kan ses nästa gång. Du har inte ens pratat om att ses snart igen.

Är det konstigt att jag är bitter. Sådana som du gör mig bitter. Ditt beteende. Din oförmåga här i livet. Falska löften och feghet. Nej, det är inte konstigt att jag tycker att barnlösa killar är körda. För de flesta är det. (Tyvärr är motsatsen ibland lika illa).
Mammor är det ultimata testet. Jag skulle inte vilja bli tillsammans med någon som beteer sig som de flesta killar faktiskt gör. För mig är det helt sjukt att de inte fattar. Eller okej, det är ju svårt för dem att veta, det kan jag hålla med om, men om man träffar någon som man tycker är SPECIELL och inte kan släppa och tänker på 24/7 så tycker man (jag) ju att man borde lära sig lite om uppoffringar.

Uppoffringar.
En kille som brinner för en tjej, i detta fall en mamma, lägger om sitt schema för tjejen. Anpassar sig. Egentligen är det ingen uppoffring. Det är det han vill. Det är det naturliga och det finns liksom inget annat på kartan. Detta förutsatt att man brinner för damen. Fritiden är den enda tiden man kan träffas på och den tiden vill två stycken som gillar varandra, därför lägga på varandra. Det ska inte behöva vara ett hinder. Sen beror det ju självklart på hur man prioriterar. När vi har diskuterat fritid har det vart mina barn versus dina fritidsaktiviteter. Inte okej. Inte i vårt fall. Inte med tanke på hur långt "detta" har gått.

Om du nu inser att du håller på att förlora mig, då borde du förfan visat med alla medel hur mycket du vill "behålla mig". But you don´t. Du förtjänar lika mycket som exet att se mig lycklig med någon annan. Någon annan än dig.

Du förtjänar inte mig, jag är för bra för dig som du sa och nej, jag pussade inte mosets mage igår från dig, som du bad mig.

Jag vill bara påminna mig själv skriftligt om att jag nu har varit ensam med barnen i 1,5 år.
W var 1,5 år när du gick.

Det vi hjälptes åt med, med W har jag skött själv med M under denna period. Plus att jag haft W såklart. Allt som du fick med W under hans första tid i livet har du missat (=valt bort) med M.

Jag är barnens trygghet.

Hela din medvekan och existens i familjen minimeras dagligen.


Jag frågar mig ibland; Hur kommer det sig att du inte har W varannan vecka idag?

Jag har inget svar. Men konsekvensen är bitterljuv. Jag är rikare än dig även om jag drar tyngsta lasset. Jag är i allra högsta grad involverad i mina barns liv. Det som jag har satt till världen. Det skulle jag aldrig byta bort mot en halvful, "stabil" snubbe med sjuka värderingar. Jag skulle aldrig överge mina barn för en mans skull. En man skulle aldrig få ta mina skatter ifrån mig. För jag är ingen hjärtlös liten krake som DU. Men vad vet jag, FF kanske bara är ett svepskäl... du kanske bara inte pallar ansvaret.

Att NI sedan kommer ha båda mina barn varannan vecka... Let´s not even go there yet...

Jag sa en massa fula ord när jag såg skatan idag. För det var väl hon som log och skrattade med en mobil mot sitt söta lilla öra?

När jag såg dig stå där avslutade du ditt samtal. Sällan.

Varför småprata? Worthless. Inte ett ord hade behövt sägas. Bankdamen skulle ju hjälpa oss med allt så varför spela.

Jag klarade inte av att sitta brevid dig i soffan, därför flyttade jag genast på mig när du satt dig. Jag blev illamående, därför reste jag mig. Perfekt tillfälle att messa la skata, tänkte du. Sällan. Varför GÖR du så?

Jag klarade inte av att titta på dig och ville inte möta din blick.

När hon lade mitt körkort på ditt nöp jag mig i handen och kvävde impulsen att flytta på det. Ville inte ställa till en scen men det var uppenbart både för dig och henne att jag ville skynda på det hela och gå.

Utanför var vi tvugna att prata om helgen. Jag ville kräkas. Skrika. Gråta. Fly.

Du ville också gå. Till ff.

Du skyndade bort och vände dig inte om. Dina ord om w och förskolan satt fast i mig. Jag skrek inombords hela vägen till E och jag torkade mina kinder. Sedan torkade jag dem igen ända tills jag sket i det.

Jag föll ihop i mammas armar. Jag såg hur hon led. Hon konstaterade det jag vet och sa det jag behövde höra. Men verkligeheten är inte så enkel. Sanningen gör ont och jag finner inga ord.

Ja... tycker du att det är svårt? Du, din lilla fega krake.

Jag tycker att det ska bli skitdrygt att träffa dig i morgon jag med. Om jag fick välja så skulle jag radera dig totalt. Ur mitt liv. Eftersom jag inte vill radera dig ur barnens liv, för det vore egoistiskt, så faller hela den idén redan där.

Tyvärr kommer du alltid att finnas i mitt liv. Inte helt i det kanske- tack o lov- men du finns där. Överallt är du. Du och det som är ditt liv. Ni smutsar ner mitt liv bara genom att andas. Erat trevliga lilla liv som ni lever utsöndrar en odör som är framtagen enbart för att påverka alla mina sinnen till det negativa. Era band till varandra får mig att vilja kräkas.

Jag vet inte vad det är som är så svårt för dig. Jag vill INTE heller träffa dig imorgon. Det är inget jag väljer. Det är ödets nyck som tvingar mig till att ens föreslå ett sådant möte.
Inte nog med att jag redan har en extrem ångest inför varenda sekund denna vecka.
Som härsknad grädde på det utgågna moset måste jag alltså försöka få dig att möta mig vid banken. Imorgon. Snabbt. Utan prat. Enkelt.

Ja, för det är ju inte en komplicerad procedur. Det enda du behöver göra är att svara mig på mitt sms. Skriva vilken tid som passar dig. Ja, du som är utan jobb får äran att bestämma. Varför då, kan man fråga sig. För jag orkar inte. Jag orkar inte med din skit. Dina invändningar på enkla saker. Era gemensamma anmärkningar på min information. Hennes åsikt på våra angelägenheter. Saker som rör oss eftersom det rör VÅRA barn.

Så jag skrev ju ett sms till dig klockan 14 idag. Enligt era "önskemål" får jag ju inte ringa. Där skötte jag mig alltså bra. Vidare har ni ju också önskat att allt ska planeras långt i förväg. Där sprack det. Detta gäller morgondagen. Inte tillräckligt långt fram i tiden för er va?

Jag kan inte med ord förklara hur pass förbannad du gör mig. Du och allt som finns i ditt liv idag stör mig ända ut i fingertopparna. Allt du säger. Allt du gör. Allt du lovar. Allt du ljuger om. Allt du en gång sa. Det som du säger idag till någon annan än mig. Din frånvaro. Din brist på empati. Ditt tomrum i både hjärta, själ och huvud.

Tanken på hela ditt väsen gör att jag vill krypa ihop till en liten boll på golvet och ligga där. Aldrig mer röra mig, för jag orkar inte bära runt på ditt svek längre. Det kommer aldrig upphöra för det ligger i din natur att svika mig i det mesta som du säger och gör.

Att jag inte öppnade mina ögon från början. Du kommer aldrig vara det jag behöver. Du har ingen själ. Du är bara jävligt bra på att snacka. Du är experternas expert på att prata. Övertala. Få saker att låta som något helt annat än vad de är. Du sa allt det jag ville höra och jag lyssnade. Jag trodde på det sa och det du lovade. Det du svor när du tittade in i mina ögon. Jag köpte hela paketet och blundade länge för dina handlingar. Eller bristen på handlingar som inte backade upp det du sagt.

Jag klandrar mig själv dagligen för hur allt blev. Hur allt är idag. Jag frågar mig själv varje natt vad som hände. Vem du är och hur du tänker idag. Hur FRÖKEN SKATA så snabbt kunde glida in i ditt liv och bli viktigare för dig än dina barn, mig och OSS. Hur du kunde vända oss ryggen så svinigt som du faktiskt gjorde. Att du kunde stå och se på hur jag föll ihop och gick sönder utan att göra något för hjälpa. Att du utav alla männsikor vände mig ryggen.

När det gäller dig ligger jag fortfarande i skiten. Jag vet inte hur jag ska göra för att döda ditt spöke. Jag är så jävla ensam. Så jävla ensam och orolig för allt det här med jobbet. Jag önskar att du aldrig hade lämnat oss. Att du kunde ha stöttat mig. Men jag har klarat mig. Jag mår inte bra på insidan men jag lever. Jag är bitter och något saknas i mig men jag har klarat mig.

Det enda jag önskar mig ikväll är en stor famn att krypa in i. Armar som kunde hålla om mig. Sanningen slår alltid tillbaka fort. Jag hatar hela ditt väsen så min önskan kan inte riktas mot dig. Min önskan är bara en dum dröm om något som inte existerar. I alla fall inte än. Tills dess att någon annan kliver in i mitt liv får jag jag nog stå ut med att mitt hjärta knyter an till den enda man som någonsin flyttat in där. Den mannen är du.

Tyvärr föll den lotten på dig... och du har inte ens behagat svara mig på mitt sms...