lookintomyheart

Jag sa en massa fula ord när jag såg skatan idag. För det var väl hon som log och skrattade med en mobil mot sitt söta lilla öra?

När jag såg dig stå där avslutade du ditt samtal. Sällan.

Varför småprata? Worthless. Inte ett ord hade behövt sägas. Bankdamen skulle ju hjälpa oss med allt så varför spela.

Jag klarade inte av att sitta brevid dig i soffan, därför flyttade jag genast på mig när du satt dig. Jag blev illamående, därför reste jag mig. Perfekt tillfälle att messa la skata, tänkte du. Sällan. Varför GÖR du så?

Jag klarade inte av att titta på dig och ville inte möta din blick.

När hon lade mitt körkort på ditt nöp jag mig i handen och kvävde impulsen att flytta på det. Ville inte ställa till en scen men det var uppenbart både för dig och henne att jag ville skynda på det hela och gå.

Utanför var vi tvugna att prata om helgen. Jag ville kräkas. Skrika. Gråta. Fly.

Du ville också gå. Till ff.

Du skyndade bort och vände dig inte om. Dina ord om w och förskolan satt fast i mig. Jag skrek inombords hela vägen till E och jag torkade mina kinder. Sedan torkade jag dem igen ända tills jag sket i det.

Jag föll ihop i mammas armar. Jag såg hur hon led. Hon konstaterade det jag vet och sa det jag behövde höra. Men verkligeheten är inte så enkel. Sanningen gör ont och jag finner inga ord.