Sanningen
Eftersom man bör vara ärlig ska jag nu vara det.
Alla är vi olika. Om Du som läser dettta hade vart med om det jag upplevt kanske du skulle blivit en "Bree". Kanske skulle du redan kommit över allt. Kanske skulle du vara en sådan där mamma som hänger på Familjeliv och byter muffins-recept med andra mammor.
Kanske skulle du vara så där stark som du tycker jag bör vara.
Kanske- Men vet du vad? Kanske inte...
By the way så ÄR jag en stark mamma. En bra mamma som viger mitt liv åt mina barn. Jag kämpar varje dag.
Att jag är en svag Jennie är en annan sak...
Jag förstår att det kan vara svårt att veta vad man ska säga till mig. Jag förstår det.
Men att lägga fram det som att jag ska sluta "tänka och känna" och istället fokusera på mina barn...!?
Känsligt. Otroligt känsligt det där. Min första tanke då är ju: Förstår ni ingenting? Då vill man nästan be om ursäkt för att jag som kvinna har ett behov av mer än mamma-jennie.
Som sagt alla är vi olika. Visst är jag självständig men det betyder inte att jag någonsin kommer gilla läget. Jag kommer må bättre. Det vet jag, men jag vill inte leva ensam med mina barn.
Det spelar liksom ingen roll att jag kanske träffar någon om 3 år. Det är NU det är jobbigt att vara ensam. Ensam vuxen. Det är jobbigare att vara ensam vuxen än ensam mamma med två små. Det sistnämnda är ju ingen dans på rosor under dessa omständigheter heller.
Efter att ha pratat med diverse folk har jag fått uppfattningen om att i samma situation skulle de ENBART tänka sina barn och eventuellt en fika hos någon väninna någon gång i veckan.
Guess what. Im not you.
Min dröm om en familj blev sönderslagen av mig själv och pappan till mina barn.
Det bär jag varje dag. Varje dag mår jag dåligt över att jag inte har någon som kommer hem och frågar hur jag mår. Någon som bryr sig om hur jag klarar av allt.
Jag mår dåligt av att somna ensam.
Jag kan fortfarande inte förstå hur han kan med att bete sig som han gör.
Jag mår dåligt av att inte ha en man att kunna diskutera med när barnen har somnat på kvällarna.
Allt gör fortfarande ont.
Jag gråter någon gång varje dag.
Min blogg handlar mycket om "vuxenkänslor" och "vuxentankar".
Den speglar väl rätt bra hur jag mår.
Så kommer det förbli.
Alla är vi olika. Om Du som läser dettta hade vart med om det jag upplevt kanske du skulle blivit en "Bree". Kanske skulle du redan kommit över allt. Kanske skulle du vara en sådan där mamma som hänger på Familjeliv och byter muffins-recept med andra mammor.
Kanske skulle du vara så där stark som du tycker jag bör vara.
Kanske- Men vet du vad? Kanske inte...
By the way så ÄR jag en stark mamma. En bra mamma som viger mitt liv åt mina barn. Jag kämpar varje dag.
Att jag är en svag Jennie är en annan sak...
Jag förstår att det kan vara svårt att veta vad man ska säga till mig. Jag förstår det.
Men att lägga fram det som att jag ska sluta "tänka och känna" och istället fokusera på mina barn...!?
Känsligt. Otroligt känsligt det där. Min första tanke då är ju: Förstår ni ingenting? Då vill man nästan be om ursäkt för att jag som kvinna har ett behov av mer än mamma-jennie.
Som sagt alla är vi olika. Visst är jag självständig men det betyder inte att jag någonsin kommer gilla läget. Jag kommer må bättre. Det vet jag, men jag vill inte leva ensam med mina barn.
Det spelar liksom ingen roll att jag kanske träffar någon om 3 år. Det är NU det är jobbigt att vara ensam. Ensam vuxen. Det är jobbigare att vara ensam vuxen än ensam mamma med två små. Det sistnämnda är ju ingen dans på rosor under dessa omständigheter heller.
Efter att ha pratat med diverse folk har jag fått uppfattningen om att i samma situation skulle de ENBART tänka sina barn och eventuellt en fika hos någon väninna någon gång i veckan.
Guess what. Im not you.
Min dröm om en familj blev sönderslagen av mig själv och pappan till mina barn.
Det bär jag varje dag. Varje dag mår jag dåligt över att jag inte har någon som kommer hem och frågar hur jag mår. Någon som bryr sig om hur jag klarar av allt.
Jag mår dåligt av att somna ensam.
Jag kan fortfarande inte förstå hur han kan med att bete sig som han gör.
Jag mår dåligt av att inte ha en man att kunna diskutera med när barnen har somnat på kvällarna.
Allt gör fortfarande ont.
Jag gråter någon gång varje dag.
Min blogg handlar mycket om "vuxenkänslor" och "vuxentankar".
Den speglar väl rätt bra hur jag mår.
Så kommer det förbli.
Kommentarer
Trackback
