lookintomyheart

Efter att jag lämnat W på förskolan slog jag av min mobil. Det kändes bra just då, men insåg senare att det var egoistiskt. Något skulle mot all förmodan kunna hända på förskolan.

Nu på morgonen har jag förutom allt det där vanliga, även dammsugit och gråtit en skvätt. Sedan sansade jag mig och kom fram till att det inte är värt det. It never is. Glädjetårar kanske kan va värda. De kommer ju av en god sak. Man blir rörd och lycklig. Men ångest-tårar är inget att ha. Panik-tårar är ännu värre. Jag-känner-att-jag-dör-tårar är de allra värsta.  (Till och med värre än "Nu-dödar-jag-dig-tårarna)

Allt har vart ett virrvarr de senaste dagarna. Jag har bara kört på och förväntat mig att allt blir bra. Sanningen är väl den att jag inte är läkt än. Även om jag aldrig skulle säga det till K. Det är väl inte så svårt att förstå egentligen, men jag ville gärna ge sken av att allt var okej. Även om jag gillade läget så fanns det ändå alltid i bakhuvudet.

Det kommer alltid göra det på ett eller annat sätt. Finnas där. Säkert ett bra tag till, men jag MÅSTE försöka sätta mig över det. Jag är bättre än det. Jag ska inte skämmas när andra ser "det där". Jag ska kunna gå med huvudet högt.
"Ska kunna" var det ja...

Så K, jag känner mig rätt likgiltig tyvärr. Sure fine, du kände si och du kände så. Ibland måste man agera också.
Du väljer att passa, jag väljer att stänga av mobilen.

Det var väl där någonstans jag kände att det brann under mina ögonlock. När alla tankar flög runt. Sen kom tårarna. Det gjorde ont, som vanligt- men de var i alla fall inte av den värsta sorten.