lookintomyheart

Mina ögon värker. Det känns som att jag inte sovit något alls i natt.
Det har jag.

Det var länge sedan jag hade en "sån här" dag.
Tycker inte om det.
Alls.

Det som är bra är ju att "det" kom ut. Inte så lite heller.
Jag har burit på mycket. Inte fått ut det. Inte ordentligt.
Men så i dag brast det. Totalt.

Det känns som jag blivit överkörd av ett tåg.
Som att mina ögon håller på att dö.
Men min kropp blev inte misshandlad.

Nej. Ingen kommer någonsin. Aldrig.
Ingen kommer kunna få mig att må så här.
Ingen annan kan som du.

Du lämnade w med ett belåtet leende.
Det är över nu tänkte jag.
Inget mer för idag.
Inga frågor.
Ville ej ha svar.

Varför känns det som att jag dör igen?
Ett bakslag. Igen!
Hur länge kommer det pågå?

Jag vill ge upp. Samtidigt inte. Hur gör man ens något sådant.
Kan ju inte bara "ge upp". Vad gör man då?
Ignorerar allt? Sätter sig ner och vägrar allt?
Finns inte på kartan.
Även om man vill så går det inte. Fysiskt omöjligt.
Det gör ont men jag är glad att jag inte är som du.

Något i mig har dött.
Jag är rädd att jag kommer få leva så.
Det kommer jag.

Ingen vet bara hur länge.

---

Tack Matilda, Moster och Erika.