lookintomyheart

Jaha, då sitter man här igen.
Lika tyst som igår.

Eftersom jag du inte återkom med besked om morgondagen så ringde jag.
Du hade tänkt åka hem till henne och laga mat sa du.
Inte vad vi bestämde.
Inte okej.

Ja, ja, ja jag vet. Jag veet. Livet har sin gilla gång och dina val påverkar mitt och våra barns.
Det är oundvikligt. Jag förstår väl precis som alla andra att det är oundvikligt.
Klart att w måste träffa v. Klart att v kommer "lära känna" min w.
Klart att han måste åka hem till henne. Till Er.

DET KÄNNS INTE OKEJ. Inte något av det.

Det känns som att någon tvingar mig att må dåligt.
Du pratar som att det är så otroligt normalt. I vanliga fall kanske det känns lättare.
Det här var inget vanligt fall.
Du har behandlat det här så fel.
Du har visat ditt rätta jag antar jag.
Allt är så svinigt. Alla ord och handlingar. Lögner, kalla löften.
Den hårda sanningen. Om dig, vem du är och vad du går för.
Sättet du lämnade mig på. Lämnade oss. Du svek inte bara mig och barnen.
Du svek oss. Dig och mig.
På det svinigaste kallaste sättet. Tänk om jag hade vetat att du var den värsta av alla.

Här sitter jag nu igen. Ett halvår senare.
Det känns inte bra. Så långt ifrån bra. Det tynger mig dagligen att jag inte kan må bättre. Njuta av den här tiden när mina, våra barn är små.
Här skulle du som vanligt invända att jag i alla fall får ha dem och du inte.
Det är bullshit. Jag skulle aldrig överge dem heller.
Dig är det inte synd om. Inte alls.

I morgon ska ni träffa w.
Min spontana reaktion på det är kvälvningar och panikångest.
Och alla dessa frågor om och om igen.
Hur ska jag klara? Orka?
Hur länge ska det vara så här? Vad ska jag göra? Vad kan jag göra?
Varför?

Varför?

Jag mår så dåligt. Jag hatar att prata med dig. Hatar att "känna" hennes närhet via telefon.
Hatar ditt sätt att prata till mig. Hatar allt med dig nu förtiden.

Jag lider av att hata dig så fruktansvärt mycket.
Det gör så ont.

Varför kan jag inte bara stänga av? Sluta känna? Sluta bry mig? Sluta tänka? Sluta oroa mig?

Jag älskar ju inte dig längre. Hur kommer det sig då att du kan få mig att må så här fruktansvärt dåligt? Fortfarande? Vad betyder det? Att jag är svag?
Dumma mig.




Trevlig första advent.