lookintomyheart

Det har hänt nu. Det har hänt och den här gången är det på riktigt.

Om jag bara hade vetat. Alla dessa fruktansvärda nätter. Dagar. Minuter. Timmar. Månader.
All smärta. Alla gånger jag kände att det var kört. Alla gånger mitt hjärta skrek efter hjälp.
All tid jag lade på värdelösa pojkvänskandidater. Värdelösa? Oh yes, de var alla värdelösa. Worthless, yes they were.

Jag skämtade med Mickel Räv och sa att "2013 var mitt år". Det var ett skämt för jag kände aldrig att jag trodde på det. Att det någonsin skulle ske. Hur kan man tro på något som man aldrig upplevt på riktigt?

Efter en dag pratade vi som gamla bekanta. Efter en vecka skulle vi inte träffa andra. Efter två veckor var jag invirvlad i drömmen. Efter tre veckor vågade jag tro på en fortsättning. Efter en månad hade han redan flyttat in i mitt huvud. Efter två månader ville jag skynda, markera, behålla.

Det har nu snart gått tre månader och jag har bäddat och gjort fint i min lilla hjärtevrå. Myslampan är tänd och de mörka molnen som fortfarande kommer med oväder utanför våra dörrar får åska bäst de vill. Våra fingrar flätas samman och jag håller det vackra i mina händer. De välbekanta tårarna har ett nytt budskap med sig när de kommer. Inte längre smärta. Inte längre svek.

Jag visste det redan då.

Jag vill visa hela världen.