Morsdag 2011
Sov länge. Till 10.30! Måste vara årets rekord.
Det var segt.
Mamma och pappa ringde. Inom 10 minuter ringde mamma på dörren. Ett soffbord! Snyggt som tusan. Dyrt. Tack pappa. Hade aldrig kunnat köpt det själv. Inte nu i alla fall. Mycket nöjd och tacksam!
Jag kollade på "Romance on the Orient Express".
Jag dör en liten bit inombords när jag ser den. När jag var liten brukade jag kolla på den hemma. Mamma hade spelat in den från TV:n på något gammalt band. När det regnade tittade jag på den och drömde om äkta kärlek. Gråter alltid i slutet. Hade ej sett den på flera år nu. Kändes som att jag såg den med andra ögon idag.
Deras kärlek är självklar. Även om de tvekar så finns den i hjärtat. Stark. Störst.
Så långt ifrån det jag har upplevt. Eller vad som känns i mitt hjärta idag.
Så klart. Jag talar ju personligen om ett "piece of crap".
Efter filmen gjorde jag mig extra snygg- dagen till ära. Sen gick jag för att boka tvätttid. När jag gick mot parkeringen kände jag att det kom en gul ful bil uppkörandes. Behövde inte vända mig om. I could sense it.
Såg direkt att diarréa var med. Haha!
William strejkade och ville inte gå ut. Willams far och d. försökte tala med W. Så som man gör. Jag fixade med min bil. Tog ut barnvagnen som skulle ner i källaren.
När jag hade tagit ut den så ställde jag mig fint och väntade på lille W. It vände sig om och våra blickar möttes. Kan till och med ha kostat på mig ett leende. Förstår att hon vände sig om och skakade sitt hår. Ord var överflödiga.
Ibland känner man att man har övertaget. Jag älskar sådana ögonblick.
Jag förstår att han inte mötte min blick. Jag mådde inte dåligt och heller inte bra. Jag mådde som om jag precis gett två idioter en käftsmäll. Det hade jag inte. I praktiken. Jag var så sjukt skrämmande lugn att jag skulle ha en guldstjärna. Eller tre.
Det kändes lite trist att W skulle strejka just då och säga att han ville hem till de två. W är ett barn dock. Han säger så mycket hela tiden. Sen sa jag även det till honom på parkeringen. "Ja, lille W, klart att du vill träffa din far lite mer eftersom du ser honom så sällan, men du bor inte hos honom och ga-ga-gea." Han var mycket hängig när han kom tillbaka. Sen att W vill sitta kvar i bilen är inget nytt. Han vill ofta sitta kvar i bilar. Min. Mormors. Etc.
Jag lät W rulla vagnen mot källaren. De andra två var snart glömda i hans värld.
Vi åkte till mamma och pappa. Gav vacker bukett. Fint kort. Åt sjukt god tika-masala. Fick snyggaste kläderna. Åt rulltårtsbakelser. Mos blev underbart glad när vi kom. Vi mådde bra.
Jag älskar min familj!
"Time In A Bottle- Jim Croce"
Det var segt.
Mamma och pappa ringde. Inom 10 minuter ringde mamma på dörren. Ett soffbord! Snyggt som tusan. Dyrt. Tack pappa. Hade aldrig kunnat köpt det själv. Inte nu i alla fall. Mycket nöjd och tacksam!
Jag kollade på "Romance on the Orient Express".
Jag dör en liten bit inombords när jag ser den. När jag var liten brukade jag kolla på den hemma. Mamma hade spelat in den från TV:n på något gammalt band. När det regnade tittade jag på den och drömde om äkta kärlek. Gråter alltid i slutet. Hade ej sett den på flera år nu. Kändes som att jag såg den med andra ögon idag.
Deras kärlek är självklar. Även om de tvekar så finns den i hjärtat. Stark. Störst.
Så långt ifrån det jag har upplevt. Eller vad som känns i mitt hjärta idag.
Så klart. Jag talar ju personligen om ett "piece of crap".
Efter filmen gjorde jag mig extra snygg- dagen till ära. Sen gick jag för att boka tvätttid. När jag gick mot parkeringen kände jag att det kom en gul ful bil uppkörandes. Behövde inte vända mig om. I could sense it.
Såg direkt att diarréa var med. Haha!
William strejkade och ville inte gå ut. Willams far och d. försökte tala med W. Så som man gör. Jag fixade med min bil. Tog ut barnvagnen som skulle ner i källaren.
När jag hade tagit ut den så ställde jag mig fint och väntade på lille W. It vände sig om och våra blickar möttes. Kan till och med ha kostat på mig ett leende. Förstår att hon vände sig om och skakade sitt hår. Ord var överflödiga.
Ibland känner man att man har övertaget. Jag älskar sådana ögonblick.
Jag förstår att han inte mötte min blick. Jag mådde inte dåligt och heller inte bra. Jag mådde som om jag precis gett två idioter en käftsmäll. Det hade jag inte. I praktiken. Jag var så sjukt skrämmande lugn att jag skulle ha en guldstjärna. Eller tre.
Det kändes lite trist att W skulle strejka just då och säga att han ville hem till de två. W är ett barn dock. Han säger så mycket hela tiden. Sen sa jag även det till honom på parkeringen. "Ja, lille W, klart att du vill träffa din far lite mer eftersom du ser honom så sällan, men du bor inte hos honom och ga-ga-gea." Han var mycket hängig när han kom tillbaka. Sen att W vill sitta kvar i bilen är inget nytt. Han vill ofta sitta kvar i bilar. Min. Mormors. Etc.
Jag lät W rulla vagnen mot källaren. De andra två var snart glömda i hans värld.
Vi åkte till mamma och pappa. Gav vacker bukett. Fint kort. Åt sjukt god tika-masala. Fick snyggaste kläderna. Åt rulltårtsbakelser. Mos blev underbart glad när vi kom. Vi mådde bra.
Jag älskar min familj!
"Time In A Bottle- Jim Croce"
Kommentarer
Trackback
