lookintomyheart

Det känns bättre i det stora hela. Smärtan avtar betydligt oftare än i början.
Jag märker dock att muren lätt raserar fortfarande. Igår var det jobbigt.
Kände otroligt mycket hat, förtvivlan och ilska. Mest för att inte få den uppbackning jag fortfarande är beroende av att få. (Tack Madde, för att du alltid ställer upp.)

Vad är kärlek för mig?

Ingen självklarhet. Något starkt som kan driva människor till vansinne. Något vackert som kan uppfylla hela ens väsen med välbehag så att det värker ända in i själen. En känsla som en mor hyser till sina barn. Då är det det största. Böjer inte för något och håller i vått och torrt. Där kan inga löften brytas. Inga band kapas. Den sortens kärlek är evig. Total och godhjärtad.

Två älskandes kärlek kan försvinna lika lätt som sand som rinner mellan fingrarna. Den kan vara flyktig och man kan uppleva den som total. Den mest självklara kärleken du kan uppleva kan försvinna ur ditt liv och bytas mot något annat. En liknande känsla kan istället hysas till någon annan nästa år. Nästa månad.

Kärlek för många kan liknas med att gilla någon. Att tycka väldigt mycket om. Att man har funnit sig en vän att dela sitt liv med. Fysiskt och psykiskt. För stunden. Om man kommer överrens kan det vara hela livet. Jag vill inte bara ha det. Jag vill ha passionen. Den saknar många och det är okej, för så är livet. En äkta vän att älska är inte fy skam. Eller?

Jag är väl förmodligen dum som väntar på blixtförälskelsen som övergår i stark odödlig kärlek och stark vänskap. Förmodligen.

Idag vet jag mer än innan allt det där. Jag vet vad svek är och jag vet hur ont det kan göra. Alla är utbytbara även om jag länge vägrade tro att jag var det för honom. Alla kan bli ratade och lämnade för någon annan. Jag inser idag att kapitlet är avslutat sedan länge. Jag har bara minnen kvar av det som var kärlek då. Den är borta nu. Den dödades. Och jag hatar det. Hatet i mig är långt ifrån borta men idag känner jag oftas vemod och sorg när jag tänker tillbaka på det. Jag tänker aldrig tillbaka på vår kärlek och ler.

En sak har inte förändrats. Jag hoppas fortfarande att jag blir blixtförälskad i en bra kille och att det är besvarat. Självklart för att jag ska få må bra för stunden, men också för att det kommer ta mig ännu längre bort från honom. Kärlek i sig är trasigt för mig men jag skiter i hur nästa kärlekshistoria slutar. Jag är medveten om att den kan dö, men jag vill ändå. Jag vill bort från honom och allt som har med den mannen att göra. Jag vill att allt ska dö i mig som har med honom att göra. Dö var väl att ta i, men blekna. Blekas bort. Nästa förälskelse måste bli mitt klorin.

Hur kunde han bara förtränga mig?!  HUR?!

HUR GÖR MAN!?

I natt.
Hur kommer det sig att drömmar kan vara så verkliga.
FF var en thaia i natt. Jag gissade på Indokina (?!) och sa att hennes profil var "vacker". Jag hade rätt och hon hajade inte min ironi. Hon var snygg. Vi slogs lite. Som katter. Sen låg han brevid mig. Det var vi igen. Hon vart sur och försökte ta bort mig från hans famn. Sen sprang vi in i gamla anexet på Rudbeck (?). Det regande. Grått. "Det är lugnt du kan ta honom- Det var ändå inte så speciellt mellan oss!" Vi gick på någon kabbaré. Rörigt. Det var vi. Hand i hand. FF från indokina hade bråttom. Hon var trevlig och jag sa att det var synd att vi träffats under dessa omständigheter. Annars hade jag velat ha henne som vän (?!). Det var vi igen och FF sprang iväg till en bil och åkte iväg. Det var en skön känsla.

Härom natten var annorlunda.
Någon hade filmat de två när de pratade om allt. Han sa att han är glad att han träffat henne. De höll med varandra om att det skulle hålla. Livet ut. Han kommenterade mig. Det är bäst så här och hade aldrig hållt ändå. De hade ett bra fungerande förhållande. De skrattade. Gillade läget totalt. Log mot varandra. På morgonen kände jag mig likgiltig och tom. Det var en sann dröm. Jag kände det.

Kan drömmarna bara gå och DÖ?
Vill inte se dem i mina drömmar.

De existerar inte.