lookintomyheart

"Jag kan inte. Jag vet vad det leder till..."
"Men håll bara om mig. Bara din kind mot min hals."

Huset var tomt på något vis. Trägolvet i övre hallen var synligt. Sovrummet bakom mig var som förut. Där fanns inga spår av opassande tidigare val. No side dishes.
Där var det bara han och jag. Han, jag och sovrumstapeten som jag valde till oss. Vi plockade bland obetydliga saker. Något skulle rensas ut.

Han drog sig ur mina armar. Belysningen var dämpad. Kanske för att representera mig. Ingen direkt åtrå, men något starkare. Blandat med smärta och vemod såklart. Alltid smärta och vemod. Vi suckade och han försökte dra sig bort igen. Men jag är stark. Hans ansikte mot min hals. Den välbekanta vardagliga lilla omfamningen. Inte alls vardaglig längre och absolut inte lätt.

The End. Nästan. Det var ju de där orden också. "Jag förstår att du saknar mig nu, men kommer du göra det om åtta månader?" Sjukt, jag vet. Drömmar kan ju ha den tendensen. "Ja, för det har ju bara gått ett år", tänkte jag. Bara ett år. Varför nöja sig med det. Det kändes otillräckligt. Vem ställer en sådan fråga?

Jag berättade detta för min goda vän L. Hennes reaktion var mycket rak och tydlig. "Eh nuuuj". Med upphöjda ögonbryn dessutom. "Det kommer du inte göra. Det ska vi se till." Hon är smart även i drömmarnas land.

Jag vaknade. Inget nytt hade inträffat och inga ord hade utväxlats. Inga läppar mot min hals.

Men åh, vad jag älskade den där tapeten. Det var kärlek vid första ögonkastet.

And a new day awaits.