lookintomyheart

Min syn på mannen.
Bild av: Jan Stenmark



En gammal kompis och jag satt i hamnen om samtalade i maj. Solen sken och en och annan mås flög förbi oss. Det var trevligt. Vi talade om saker som hänt sedan sist och jag nämnde hur min situation såg ut just då. Hennes mormor kom på tal. Mormodern hade blivit lämnad av sin man (morfadern) många många år tidigare. På ett tarvligt sätt. Sviken. Illa behandlad. Dragen vid näsan helt enkelt. Detta födde, vad jag kan förstå, ett hat. Jag kan inte yttra mig om fler tänkbara bakomliggande faktorer, för det vet jag helt enkelt ingenting om. Den stackars kvinnan blev bitter. Bar en sorg i sitt hjärta. Även om den föddes för mycket länge sedan lever den, så vitt jag kan förstå, kvar än idag.
Jag vet hur tungt det är att bära på hat, förakt, besvikelse och sorg. Mormodern gifte om sig, men idag uppfattar hela hennes familj henne som en bitter och kanske som en lite tragisk människa. Förmodligen inte tragisk i sig, men bitterhet är ju en tragisk följd av tragik. Min vän ville självklart inte att jag skulle trilla i samma båt som hennes mormor en gång hade gjort. 

Livet är kort. Jag försöker tänka på perioder då jag haft ett schysst synsätt på män. Kommer ganska snabbt fram till att barndomen var ganska ljus på den fronten. Eller det var den. Inga moln alls. Då fanns det bara drömmar om framtida prinsen. Grodor, paddor och andra träskvarelser fanns det ingen tanke på alls. Jag skulle träffa någon. Vi skulle bli lyckliga och jag skulle leva lyckligt. Kanske en Erik skulle bli min. Ariel lyckades ju.

Sen följde perioder av olycklig kärlek. Några A och en D. Spännande och pirrigt. Trånade glatt. Visst gjorde det ont eftersom det var obesvarat. Idag känns det inte lika stort, men som vi alla vet är allting relativt och det var stort då.

7:an- 8:an var det Gåsen som gällde. Me oh my. Där var jag kär. Han hade tjej såklart och fiskarhatt. En beige. Det var ju "inne" då. Han brukade hångla med sin blonda tjej inne på toaletterna. Jag mötte dem en gång när de sprang ut från en toalett. De hade hånglat så länge att han var röd runt hela munnen. Som om hon sugit in hela hans trut i sin egen och vägrat släppa taget. Det såg förjävligt ut. Rent ut sagt. Det var inte vackert och det gjorde ont. Som så mycket annat här i livet.

Gymnasiet följde. Olycklig kärlek blandat med drömmar, besvikelse, hopp, trånande. Tron på att allt skulle lösa sig och bli bra levde ännu. Han är fortfarande speciell. "Han" skriver jag och ler en liten smula. Nej, det var kanske inte mycket, men det var i alla fall innerligt. Starkt.

Efter studenten 2003, fram till 2006 var en rörig period. Mycket skit, tårar, småförälskelser. Ingen värd att minnas tydligen, eftersom jag ingen minns. Dock slutade allt på samma vis. Även fast ingenting någonsin började. Jag letade men Erik kom aldrig. Jag lärde mig att killar är svin.

2006 träffade jag den som skulle slå ner mig så hårt i skorna att jag inte skulle resa mig upp i första taget. Jag vägrade gå upp. Grät mycket och länge. Herre min gud vad jag var förälskad i den ungen. Han var ingen man. Han var blott 20 år. Jag 23. Jag fick lära mig att kärleken inte har någon ålder. Jag kan sakna honom än idag, men det är något jag aldrig kommer säga till honom. Han var den första som verkligen vann en del av hela mitt väsen. Själsligt. Långt in i själen där allt det vackra bor. Lustigt att han var den som skickade mig till helvetet. Allt vände på en dag. Ingen kunde skratta som vi. Jag lärde mig att helvetet är en vidrig plats att besöka.

Några månader förflöt och jag plockades. Den vissna blomman plockades av Hans hand. Han med stort H. Mannen som inte var som alla andra. Han som letat efter mig hela sitt liv. Haft en längtan efter det speciella. Det som jag gav. Känslan. Passionen. Som handen i handsken. Skulle klara allt. Alltid Hålla. Aldrig svika. Alltid kämpa. Passionerad kärlek på gott och ont. Två barn kom. Tre år gick. PANG! Och jag fick lära mig att helvetet har ett motell där jag blev en ofrivillig gäst. På obestämd tid.

Tiden går. Jag har många fina minnen som handlar om kärlek eller förälskelser, men någonstans på vägen gick det fel. Jag känner att jag färgas av de fula minnena. Jag hoppas att jag inte förblir bitter hela livet. Jag förtjänar lite ärlig äkta kärlek. Jag vill inte dö utan att få ha upplevt innerlig kärlek. Så länge jag tror att den existerar har jag en chans. Så måste det vara. Det måste bara vara så, tänkte jag när jag satt där i hamnen. Klart att oron fanns men det tänkte vi inte vidare på då. Vi åt upp våra mackor och skrattade på om något annat istället.








TRUE LOVE NEVER DIES